Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Från det övernaturligas värld...
av: Kjell Dellert.

Varifrån kommer människors ständiga fascination för det okända, det hemska och farliga?

Ja, i dag kan en del av svaret måhända finnas i att vårt samhälle blivit så högteknologiskt. datoriserat, att vi måste få tro att det finns saker som man inte kan stoppa in i ett dataregister.

Även för hundra år sedan berättade man säkert spökhistorier för varandra enbart i syfte att skrämmas, men det fanns också helt andra orsaker till att spökena var så flitigt förekommande.

Mylingen, till exempel, hade vid sidan av sitt vanliga skrämseluppdrag även ett annat kall-att förhindra barnamord. Mylingen, myringen eller myrdingen (på vissa håll även kallad gast) var ett spökbarn. I regel ett oönskat spädbarn som mördats av sin moder. Mördats eller helt enkelt satts ut i skogen med en fläskbit att suga på för att modern skulle slippa känna skuld över att ha dödat barnet med sina egna händer. Efter en sådan behandling och efter att dessutom ha dött odöpt, kunde det hända att barnet gick igen, blev en myling. Många är historierna om nattvandrare som mött mylingen ute i naturen.

Ibland ville han ha ett namn eftersom han dött utan att ha fått ett sådant. Kunde man då hjälpa mylingen att få ett namn slutade han spöka.

Ännu ruskigare kunde det vara om modern gömt barnet under golvplankorna hemma i stugan. Då kunde barnet många år senare, ofta på moderns bröllop, kliva upp ur golvplankorna. Fullvuxet och gängligt kunde det stå där och begära att få dansa med modern, varpå de trådde dansen tills modern föll död ner på golvet.

Folkloristen Ebbe Schön berättar i en bok om hur en skomakare en gång övernattade i en stuga.Plötsligt kom tre barn upp ur golvet, dansade och sjöng; "Bötteknekten, strumpejunkern å vira -får mor vår leva blir vi fira" Skomakaren, modig och uppfinningsrik som skomakare plägar vara (åtminstone i sägnerna), bröt upp golvplankorna och si- tre barnlik låg gömda där nere. Ett var lagt i en bytta, ett instoppat i en strumpa och ett, slutligen, invirat i trasor. Således överensstämde allt med mylingarnas sång.

Vad beträffar ordet "fira" så ville mylingarna berätta att deras mor, familjens ogifta dotter, väntade ytterligare ett barn!

Eftersom stål skyddar mot allt övernaturligt la mödrarna ibland ner barnet i en bytta med en sax på locket innan de gömde det under golvplankorna. Då kunde mylingen inte komma upp ur golvet-men det hände att den skrek och talade därnere och på så vis straffade modern. Nu förekom det spöken inte bara när ett brott hade blivit begånget. Visserligen var dessa spökerier vanliga-platser där någon bragts om livet hade ofta ett eget spöke. Men det kunde också spöka av betydligt mindre dramatiska orsaker än så-om prästen till exempel glömt att anteckna ett dödsfall i kyrkboken så kunde den avlidne dömas att gå igen eftersom livet inte blivit ordentligt avslutat.

Ibland kunde det ju hända att någon dog innan han hunnit avsluta ett arbete. Detta var också skäl till gengång. Den avlidne fick ingen ro i graven utan måste upp varje natt och fortsätta arbetet. Hjälpte man då gengångaren att slutföra arbetet fick han ro och sågs aldrig till igen.

När någon låg lik i huset fanns det vissa regler man måste följa för att undvika att personen gick igen. Man fick inte nämna den dödes namn, inte dra upp hans klocka, inte väsnas i huset. Det var noga att man slöt den dödes ögon, för en avlidens blickar kunde vara farliga för de levande. När den döde skulle i jorden kunde man lägga stål i kistan för att förhindra gengång. Det förekom också att man la i brännvin-då ville inte den döde lämna den värmande drycken!

Hackat granbarr förhindrade gengångarbesök om man strödde ut det på gårdsplanen, eftersom gengångaren inte ville sticka sig i fötterna. Tydligen hjälpte dessa råd inte alltid, eller också följde man dem inte, för historierna om gengångare är otaliga. Säg det slott som inte stoltserar med ett eget spöke eller en gengångare!

På Löfstad slott i Östergötland huserar till exempel "Grå Damen". Vissa säger att det är Axen von Fersens syster, grevinnan Piper, som irrar omkring i slottets salar och korridorer. "Grå Damen" varslar alltid död. Bland annat berättas det att hon 1937 förvarnade om att en av slottets trotjänarinnor skulle dö.

Ett annat välbekant spöke var fru Barbro på herrgården Brokind. det var en sällsynt elak kvinna som pinade sina underlydande för minsta förseelse. När hon begravts i Linköpings domkyrka förde hon ett sådant liv där att man tvangs flytta henne till en annan kyrkogård, men inte heller där fick hon ro. Om kvällarna återvände hon till Brokind och dansade genom korridorerna med Fan själv, sägs det. Tyvärr-för spökhistoriernas skull- har någon sådan grym fru Barbro aldrig existerat. Den enda Barbro som bott på Brokind var Barbro Bielke och hon är begravd i Linköpings domkyrka varifrån hon aldrig flyttats.

Som regel är det ensamma spöken som figurerar i berättelserna, men det finns exempel på annat också. Ni har väl hört om den gamla kvinnan som kom för tidigt till kyrkan på juldagens morgon och upptäckte att hon hamnat på de dödas julotta? Hela kyrkan var full av spöken, och den gamla kvinnan hade tur som kom undan med livet i behåll.

Det berättas också om hela spökslag som utkämpas på himlavalvet. Det berättas om spöktåg, spökbussar och spökplan.

Bland de lite mer tillbakadragna, ensamma spökena var det annars vanligt att visa sig på sin egen begravning eller visa sig för någon anhörig just i dödsögonblicket.

Vanlig i den gamla folktron var också gasten. Vad som kallas gast varierar från plats till plats i Sverige. Som tidigare nämnts kunde det vara en myling. det kunde också vara en drunknad sjöman, eller det kunde vara en spökgestalt utan mänskliga drag. Gasten syntes inte ens alltid. Ibland hörde man bara hans fasansfulla skrin. Han kunde ställa sig i vägen när en hästskjuts skulle fram, och därmed hindra ekipaget. Ibland åkte han med på lasset som då blev oerhört tungt. Så länge han inte blev upptäckt satt han kvar, men om föraren av hästskjutsen kikade mellan grimman och hästens kind så kunde han se gasten och denne gav sig då av.

Hade man otur kunde man råka ut för en gastkramning eller en gastakyss. När gasten kramade, kramade han så hårt att man blev sjuk eller åtminstone illamående. Kysstes han så fick man blåsor på läpparna.

Med dessa historier levde man förr. Vissa spökhistorier var sedelärande, vissa enbart till för skrämsel, vissa återigen ingick helt enkelt i livet på den tiden. De övernaturliga levde så att säga sida vid sida med människorna. För många av den gamla tidens människor handlade det säkert inte om någon fascination för spöken, som nu. Spökena tillhörde helt enkelt livet. Man gick inte mitt på vägen, för där gick de övernaturliga.

Vi moderna människor kan, så upplysta vi är, skrämmas av en ruskig plats eller en mörk åsknatt. Jag själv, till exempel, blev lite mjuk i benen när jag, efter att ha läst diverse spöklitteratur för den här artikeln, vaknade prick klockan tolv av att det dunkade i väggen...

Så även om vi lever i teknikens tidsålder så är vi ändå människor. Och som sådana får vi nog räkna med ett och annat besök från det övernaturligas värld...