Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Vargen-skönhet eller odjur?
av: Kjell Dellert.

Det sades gammalt tillbaks att en kvinna, för att få en lätt och smärtfri förlossning, en torsdagsnatt kunde krypa genom fosterhinnan av ett föl tre gånger. Detta gjorde visserligen nytta vad gällde förlossningssmärtorna-men risken fanns att den nyfödde blev varulv. Det innebar att han (det handlade bara om gossebarn) dömdes att under vissa nätter springa i skogen, hälften människa, hälften varg. De övriga nätterna var han som vanligt, men kunde aldrig känna sig riktigt trygg-när som helst kunde förtrollningen komma tillbaka. Det enda som möjligen kunde lösa mannen från förbannelsen var om någon kände igen honom och kallade honom vid hans rätta namn. Varulvsmotivet har som bekant använts i en rad filmer, däribland klassikern Varulven med Lon Chaney jr från 1941. Dessa historier har dock mycket litet att göra med folktrons varulv. Snarast har filmvarulven blivit en sorts släkting till vampyren, en nattens barbar som för sin egen överlevnad måste jaga efter människoblod-och den han biter förvandlas också till varulv. I litteraturen finns vargen förstås flitigt representerad. Rudyard Kipling hade säkerligen berättelsen om Romulus och Remus i bakhuvudet när han skrev Djungelboken, historien om en pojke som uppfostras av en vargfamilj men sedan måste återvända till människornas värld. I Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta kommer den yngre brodern, Karl, under en nattlig färd i bergen i kontakt med en vargflock.

De var så nära nu, vargarna. En av dom var större än de andra och fräckare. Det var nog ledarvargen. Det var han som skulle hugga mig, det märkte jag. Han kretsade runt omkring mig och ylade, ylade så att blodet isades i mig. Jag kastade en brinnande gren på honom coh skrek högt men det retade honom bara. Jag såg hans gap och hans förfärliga huggtänder som ville åt min strupe.

Astrid Lindgren använder sig för övrigt av vargmotivet även i Emil i Lönneberga, men där på ett betydligt mer humoristiskt sätt. Emil vill fånga en varg och gör en varggrop. På en pinne i gropen sätter han lockbetet-en korv. Nu är det ingen varg han får i gropen utan den elaka och glupska Kommandoran från fattighuset!

I boken Trollvinter av Tove Jansson vill hunden Ynk gärna träffa sina stora, modiga släktingar vargarna i Ensliga Bergen. Han fantiserar om hur det skulle vara att leva tillsammans med dem. En natt ger han sig iväg för att försöka få kontakt med dem.

Då svarade vargarna. De var så nära att Ynk greps av skräck. Han gjorde ett tafatt försök att gräva ner sig i snön. Ögon tändes överallt omkring honom. Nu var vargarna alldeles tysta. De stod i en ring omkring honom, och ringen kom närmare. Ynk viftade på svansen och gnällde, men ingen svarade. Han tog sin yllemössa och kastade upp den i luften för att visa att han gärna ville leka och egentligen var ganska oskyldig. Men vargarna tittade inte ens åt mössan. Plötsligt visste Ynk att han hade misstagit sig. De var inte hans bröder och man kunde inte ha roligt med dem. Man kunde bara bli uppäten och möjligen hinna ångra att man burit sig åt som en åsna.

I sagornas värld är vargen ond och opålitlig. Vem har inte darrat när Rödluvan i Bröderna Grimms saga träder in i mormors stuga och träffar en till mormor förklädd varg. Flickan anar oråd och säger "Vilka stora ögon du har". Vargen svarar "Det är bara för att jag ska se dig bättre". "Men vilka stora tänder du har". "Det är bara för att jag ska kunna äta upp dig lättare". Vargen slukar Rödluvan, liksom han tidigare har slukat mormor, och där kunde sagan ha varit slut om inte en modig jägare kommit förbi, dödat vargen och sprättat upp hans mage. Ut kommer både mormor och Rödluvan-levande!

I sagan om De tre små grisarna hade den första grisen byggt sitt hus av strå-det kunde vargen lätt blåsa omkull. Den första grisen sprang och gömde sig hos den andra grisen, som byggt sitt hus av trä. Det kunde vargen också lätt blåsa omkull, och de båda grisarna sprang och gömde sig hos den tredje grisen, som byggt sitt hus av tegel. Det kunde vargen inte blåsa omkull. I stället försökte han ta sig in genom skorstenen-men i spisen stod en gryta med kokande vatten och väntade på honom. 1933 baserade Walt Disney sin tecknade film Tre små grisar på denna saga. Filmen innehöll sången Vem är rädder för vargen här, en slagdänga som blev mycket populär även i Sverige. Filmen ledde så småningom till en tecknad serie, Stora Stygga Vargen, där vargen Zeke, iförd blå cylinderhatt, gör livet surt för Bror Duktig och de andra grisarna. Ibland ger han sig också på Bror Kanin. Som tur är har vargen en snäll släkting, Lilla Vargen, som står på de godas sida och ser till att Stora Stygga Vargens elaka planer går om intet.

Även i våra svenska seriemagasin förekommer en elak varg. Jag tänker på barnserien Bamse, världens starkaste björn, av Rune Andréasson. I de tidiga avsnitten kreerades bovrollen alltid av Vargen, en svart och listig filur som ställde till bekymmer för Bamse och hans vänner. Han rånade banker, stal julklappar och rövade bort kaninen Lille Skutt för att nämna några av hans rackartyg. Det var till och med så att han var Världsmästare i Elakhet! Men mod godheten kämpar, som bekant, ondskan förgäves i sagornas värld. Bamse lät vargen vara med och leka, och vips blev han snäll. Han har däremot fortfarande en hel massa elaka kusiner som då och då dyker upp i serien och ställer till med förtret.

Vargen har varit, och är, en mytisk figur om vilken de flesta av oss inte vet särskilt mycket. Då och då dyker han upp i någon av våra aviser, oftast därför att han har hittats påkörd eller skjutits av någon människa när han blivit alltför närgången. Det finns inte många vargar kvar i vårt land. Många tycker att det är skönt och skulle helst se hela vargstammen utrotad. Andra månar om vargarna och menar att vargrädslan bör höra en förgången tid till och att man måste värna om de få vargar i fritt tillstånd som ännu strövar kring i våra skogar. Vargen lämnar knappast någon oberörd, antingen han syns i någon fasansfull gestalt på bioduken eller dyker upp i korta notiser i kvällspressen.