Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Ljusets -och ljusens högtider
av: Kjell Dellert.

Artikkelen ble publisert i Kvällsstunden 1997

Att man i den kalla och mörka nordiska vintern har behov av artificiellt ljus, i brist på naturligt,är väl inte särskilt konstigt. Att stearinljustillverkarna i december har sina gladaste dagar är följaktligen inte det minsta besynnerligt. Julen är ju ljusets-och alltså även ljusens-största högtid. Att detta har sin grund i Bibelns ljusa budskap om ett frälsarbarn som blivit oss fött är väl de flesta överens om. Men det finns också andra förklaringar till denna ljusfest. För de gamla folken var solen helig. Livet kom från solen, "himlens skimrande brud". Motsatsen var mörkret, där de onda, övernaturliga krafterna huserade. Ännu på 1800-talet förekom det, att män bugade och kvinnor neg när solens första strålar på morgonen nådde jorden. När man begravde sina döda la man dem i graven med ansiktet vänt mot solen-det var också viktigt att graven låg på kyrkans södra sida. På den norra, kalla, mörka sidan lades självspillingar och andra som gjort orätt i livet. Så viktig var solen för våra förfäder.

Men solen är som bekant inte lika vänligt skinande vare sig dygnet eller året runt. På kvällarna, då solen gått ner, tände man brasor, eldar och facklor istället. Solens makt att fördriva de övernaturliga övertogs kvälls-och nattetid av elden, som blev helig såsom en släkting till och ställföreträdare för solen. I det gamla Värend brukades vid julottefärderna ett särskilt bloss, en "jula-tanne" som bestod av torra tjärvedsstickor ihopbundna till en grov stång. Detta bloss bars före människorna som i den kalla julnatten färdades till kyrkan. Att använda julbloss vid julottefärderna, och sedan lägga dem i en hög på kyrkbacken, blev ett ganska vanligt bruk som förekom så sent som på 1900-talet.

Blossen, och ljusen, hade alltså magiska krafter liknande solens. Därför förekom det att man la fram sina pengar på julbordet och lät julljusen skina på dem. På så sätt trodde man att ljusens magi skulle göra att pengarna förökades (detta kan möjligen vara något att försöka även nu, då man varit ute på julklappsinköp). Det hände också att man hängde upp samtliga familjemedlemmars finkläder i stugan för att på så sätt göra dem "immuna" mot malangrepp! På juldagsmorgonen kunde man ta ett av julljusen och gå ut till korna och hästarna. Tog man ett varv kring dessa med ljuset i hand kunde inga övernaturliga komma åt dem under hela året. Även släckta kunde ljusen göra nytta- om man på våren smorde in plogbillen med julljusen så fick man god skörd. När korna hade kalvat kunde man i deras första dryck efter denna tilldragelse droppa lite smält talg från julljusen Då skulle kossan frodas och må bra.

Nu var det i gamla tider inte bara ljusen som under julen spred värme och ljus. I brist på elektricitet som värmde fick man elda julbrasor natten lång, och dessa brasor hade förstås magiska egenskaper. Om man tittade i askan efter en sådan brasa kunde man få veta hur året skulle bli.Hittade man där fotspår som var på väg inåt rummet kunde man skatta sig lycklig-då väntades tillökning i familjen under året. Var däremot fotspåren på väg bort, upp genom skorstenen, så kunde man räkna med sorgebud. Var där en grop i askan hade det samma betydelse eftersom gropen ansågs vara en grav. När man nu hade fått reda på sin framtid kunde man på juldagsmorgonen ta askan med sig ut och strö den över djuren-det förhindrade att de under nästa år drabbades av ohyra.

I julbrasan kunde man också placera en julstock. Julstocken var flera meter lång och av furu. Dess ena ände placerades i brasan, den andra änden på en pall eller en stubbe. Vartefter julstocken sedan brann upp, sköt man den längre och längre in i elden tills det bara var en liten bit kvar(detta bör rimligen ha tagit hela helgen). Då fick man vara snabb och ta ut biten, för eldade man upp hela julstocken gick det illa. Då kunde man få se något som liknade en fågel lämna stocken, och med den välsignelsen över gården. Istället skulle man spara stockänden och bära ut den i ladan för att på så sätt få lycka på gården. I Carl-Herman Tillhagens bok "Himlens stjärnor och vädrets makter" , ur vilken jag har hämtat en hel del faktauppgifter till den här artikeln, berättas om ett hus som revs på 1880-talet. I en farstuskrubb hittade man ett hundratal julstocksändar! Vidskepelse kan således ibland vara inte bara skrämmande, utan också skrymmande...