Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket
Själaringning och likstolsko -död och begravning i tro och tradition
av: Kjell Dellert.
Döden är en ovälkommen gäst i våra hem, och så har det förstås alltid varit. Men nuförtiden är han dessutom okänd. Vi konfronteras inte med döden på samma sätt som våra förfäder gjorde, då den avlidne släktingen eller familjemedlemmen "stod lik" på gården i väntan på att begravningsprocessionen skulle föra honom eller henne till gravens vila. Kring död och begravning är mytbildningen stor. Det fanns, menade man förr, olika tecken som visade när slutet nalkades för någon i familjekretsen eller i omgivningen. Om en hund satte i att yla, och allra helst om den samtidigt satte nosen i marken, så varslade den död. Ugglan ansågs också bära bud om dödsfall eftersom den ropade "klä-vitt, klä-vitt". Allra mest känd för sin siargåva i slika spörsmål är förstås södergöken, som kallades "dödergök". Lars Bondeson citerar i boken "Seder och bruk vid livets slut" en text av Carl von Linné där naturforskaren redogör för ett annat sätt på vilket döden kunde göra sig påmind:
Aftonen förrän min svärfar dör, hörde 2 fruntimmer i kammaren, huru liksom likkistor tillspikades i salen bredvid. De kom in förskräckta och sade, att han snart dör. Min hustru sitter om natten jämte honom, ett vitt kläde faller ned utanför huset, som om det nedfallit från taket. Hon blir rädd, går in i nästa kammare, där en annan var, och sitter lika förskräckt, för det har nedfallit också för hennes fönster. De går in och gubben utblåser sista anden.
Det kunde också hända att "fegljuset" dök upp. Var man "feg" förr i tiden –på 1600-1700-talet- så betydde det inte att man var rädd av sig, utan att man var dödsmärkt, och fegljuset, ett brinnande ljus med klar, rödaktig låga, kunde visa sig till exempel utanför en gård där någon låg sjuk. Fick man syn på det ljuset så kunde man vara förvissad om att den sjuke snart skulle lämna det jordiska. Ännu ruggigare var det möjligen om man fick se ljuset på någon tom plats på kyrkogården- där skulle nämligen ens egen grav ligga, sas det.
Julnätterna och andra bemärkelsedagar var speciella i all folktro. Då ansågs de övernaturliga makterna driva sitt spel intensivare än annars. Under själva julottan borde man hålla ett öga på hur ljusen betedde sig. Slocknade ett ljus långt fram i kyrkan skulle någon högt uppsatt person i församlingen gå hädan under det kommande året. Var det däremot längre bak i kyrkan som ljuset slocknade, var det någon ur de lägre klasserna som inte skulle få uppleva nästa julotta. Det allra allvarligaste var om ett ljus slocknade på predikstolen eller altaret- då var det prästen själv som borde vara orolig för sin framtid. Det berättas från Ångermanland 1847 hur under julottan tre ljus slocknat: ett på altaret, ett i sakristian och ett på predikstolen. Året därpå hade först prästen, sedan två personer ur kyrkobetjäningen avlidit.
På nyårsnatten ägnade sig en del modiga sockenbor åt så kallad "årsgång". Det innebar att man vakade in natten och sedan gick runt tre kyrkor. Man kunde då få möta övernaturliga likprocessioner, lika många som de sockenbor som skulle avlida under det kommande året.
Gammalt tillbaks sa man också att man kunde bli synsk om man kröp under en likkista eller om man kikade på ett lik genom en dörrspringa. Även det vatten som den döde tvättats med ansågs ha magiska krafter, och "likvatten" kunde vara begärligt i gamla tider. Man trodde också att en död hade magiska krafter, och därför ville många komma och röra vid liket och på så vis bli botade från olika sjukdomar. Dessutom menade folktron att den som rört vid ett lik slapp få påhälsning av spöket efter den avlidne. Sänghalmen som den döde legat på borde eldas upp eftersom den ansågs "besmittad", och när bålet sedan brann skulle man se efter åt vilket håll röken blåste. Rakt upp i luften var bra, då blev den döde salig. Kröp röken efter marken var det förstås inte lika bra. Om röken blåste iväg till en annan gård så kunde man räkna med att någon skulle dö även i den gården. Hade man problem med skadeinsekter i fruktträden kunde man försöka med att tidigt på morgonen slå på träden med lakanet som legat över den döde- det ansågs göra nytta.
Själaringningen var något som förr ansågs mycket viktigt. Rutinen var att så snart som möjligt efter dödsfallet ringa i kyrkklockan. Det skulle förhindra onda andar att ta själen från den avliden, och ansågs också förkorta det lidande i skärselden som man trodde föregick den eviga saligheten i himmelriket. Så småningom gjordes själaringningen till en klassfråga, bland annat genom att man belade den med en avgift som de fattiga inte hade råd att betala. Även tiden då det ringdes kunde signalera om det var en förnäm eller mera vanlig person som gått ur tiden. Nils Arvid Bringéus redogör i sin bok "Livets högtider" för en instruktion till kyrkvärdarna i Köping 1686. Klockan 9.00 skulle man ringa för "gemena borgarelik", för "förnämare borgarelik" klockan 10.00 och för "alla förnämare lik" klockan 12.00. Så småningom, i slutet av 1800-talet, infördes gemensam tid för själaringning oavsett samhällsklass.
När snickaren gjorde i ordning likkistan var det viktigt att han gjorde den i exakt rätt storlek. Blev den för trång kunde den döde hämnas, blev den för stor ansågs det att ytterligare dödsfall i huset kunde bli följden. Snickarmäster fick heller inte bli försenad med sitt arbete- var inte kistan klar på utsatt tid kunde det hända att den döde ilsknade till och spökade för snickaren. I boken "Från det övernaturligas värld" berättar signaturen Louis om en gammal korpral som av en snickare beställde sin egen gravvård . Korpralen betalade snickaren i förskott. Denne snickare avtalade sedan med en målare att denne skulle måla vården efter korpralens önskemål. Strax därefter gick den gamle korpralen ur tiden. Efter en kort tid kom snickaren till målaren, verkade nervös och bad honom hämta vården och måla den så fort som möjligt. "Korpralen lever rackare varje natt så ingen kan sova i huset".
Det var vanligt att man la ned saker i kistan till den döde, saker som han eller hon kunde tänkas behöva på "andra sidan". Brännvin, snus, tobak, tänder, pengar hörde till vanligheterna. Det berättas att en man i Skåne själv sagt till om att pengar skulle skickas med honom på den sista resan, så att han väl framkommen till himmelriket kunde bjuda Abraham, Isak och Jakob på frukost.
Nuförtiden händer det ju ofta att en begravning sker "i stillhet", dvs med endast de närmaste anhöriga närvarande. En sådan begravning var inte tänkbar förr i tiden, om det inte var en missdådare eller självspilling som skulle jordfästas. En hederlig människa med gott rykte borde begravas i närvaro av så många människor som möjligt. Eftersom begravningsprocessionen alltid färdades till fots – det ansågs vanvördigt att frakta den döde på vagn – var man tvungen att starta tidigt på morgonen om kyrkan låg långt borta, ibland redan klockan 4. Då samlades först alla begravningsgästerna i sorgehuset, allvarliga och högtidliga, vördnadsfulla och viskande för att inte störa den döde. När man ätit frukost, ofta i samma rum som den döde låg – det hände till och med att man hällde brännvin i munnen på den döde för att även han skulle få smaka – spikade man på kistlocket och lyfte upp kistan från bockarna eller pallarna på vilka den stått. Det var då viktigt att sparka omkull dem för att de inte skulle stå där och vänta på fler lik. När man sedan bar ut kistan ur huset skulle man göra det så att den döde lämnade hemmet med fötterna först- annars kunde han se vägen tillbaka och alltså hitta hem och "gå igen". Det sägs att man ibland tog upp ett hål i väggen och bar ut kistan den vägen, varpå man murade igen hålet. Det ansågs nämligen att den döde bara kunde komma tillbaka den väg han lämnat huset och genom att mura igen "utfärdsvägen" hade man alltså förhindrat gengång. När man sedan skulle lämna sorgehuset såg man noga efter så att man inte glömt någonting och fick gå tillbaka- den som gjorde det troddes nämligen stå på tur att stå lik nästa gång. Man fick ge akt på hur djuren betedde sig när man gav sig iväg. Råmade korna skulle sorgen efter den döde bli lång och hans änka skulle få gå ogift länge. Om däremot skatorna började kraxa skulle sorgen inte bli så lång och änkan snart få en ny man i huset.
Kistan bars sedan till kyrkan, och man ville bära så långt som möjligt utan att vila eller byta bärare, för folktron visste att den döde kunde komma tillbaka så långt som till den plats där man stannat första gången. Man fick inte heller stanna utanför någon gård, för då skulle de boende där också drabbas av olycka och död. Var vägen till kyrkan lång hände det att bärarna hade mat och brännvin med sig för att styrka sig under färden, och av det skälet ansågs det 1812 påkallat att uppläsa en kunglig skrivelse där förtäring av brännvin under begravningsprocessioner förbjöds. Så småningom infördes ju bruket med likvagnar dragna av hästar, ofta mörka när det var en gammal person som kördes iväg, däremot ljusa om den avlidne dött i unga år. Under medeltiden och flera århundraden framåt kunde begravningsföljet åtföljas av någon som ledde en ko, en så kallad "likstolsko". Det var nämligen så att prästen skulle ha ersättning för förrättningen, och detta skedde till en början alltid i natura. Hade gården inte råd att avvara en ko kunde ett mindre djur, ett får eller en get, duga, men det ansågs mycket hedrande om den avlidne var ett "ko-lik".
Väl framme vid kyrkan hände det att man skruvade av kistlocket och lät den avlidne stå på kyrkbacken så att besökande kunde se honom. När prästen kommit bar man sedan kistan till graven. Det vanliga i äldre tider var att begravningen skedde utomhus om inte själva gravsättningen skulle ske inne i kyrkan. Det säger sig självt att kyrkan inte hade plats för hur många gravar som helst under taket, och därför var det bara högt uppsatta personer som kunde få vila inne i kyrkan. Bruket med gravsättning i kyrkobyggnaden upphörde så småningom eftersom stanken inne i kyrkan varma dagar kunde bli olidlig.
När så begravningsakten var över ville man förstås så fort som möjligt skyffla igen graven. Om det skedde omedelbart efter akten, så mycket bättre- då trodde man att den avlidne inte skulle gå igen. Gammalt tillbaks hände det ibland på landsbygden att man var tvungen att själv begrava sina döda; vägarna var kanske oframkomliga och prästen kunde inte komma förrän till våren. För att den döde ändå skulle få en ordentlig jordfästning hände det att man innan man fyllde igen graven placerade en stock på högkant mot kistlocket. När så våren och prästen kom drog man försiktigt upp stocken och prästen kunde kasta ner sina tre skovlar mull på kistan.
Även på kyrkogården fanns sedan en viss rangordning. Norr om kyrkan begravdes bara grövre brottslingar och självspillingar (om de ens fick vila i vigd jord, det var inte alls självklart), ståndspersoner skulle, som nämnts, gärna vila inne i själva kyrkorummet.
Innan kyrkogårdarna börjat hägnas in ordentligt hade man ofta problem med husdjur som sprang omkring inne bland gravarna, betande av gräset eller, i värsta fall, bökande efter benrester i jorden. Det säger sig självt att förbipasserande kunde ta anstöt om exempelvis ett svin promenerade ut från kyrkogården med skelettrester i munnen. Emellertid visade det sig till en början svårt att få ordentliga staket runt kyrkogården- man försökte nämligen styra så att samtliga gårdar i socknen skulle ansvara för en staketbit var, och vissa gårdar tog inte särskilt allvarligt på den uppgiften, varför inhägnaderna ibland kunde vara i ett bedrövligt skick.
Ritualerna kring döendet och döden har förändrats genom tiderna. Folktron lever inte kvar på samma sätt, och likbilarna som nu kör iväg med den döde har täckta fönster och är inte ens alltid svarta, utan silverfärgade. Döden har blivit mer avlägsen eftersom de flesta dör på sjukhus och vårdinrättningar istället för i sina hem. Det har möjligen medverkat till det paradoxala faktum att döden idag på något sätt kanske är mer mystisk, okänd och mytisk än den var för våra förfäder.
