Hjem   |  Prosjektet   |  Hjelp   |  Takk til   | Tips   | Kontakt oss   |

 Folkeminnesamlingen

 Kulturkalender

 Billedgalleri

 Lenk denne siden

 Ekstra
 Send postkort


 Våre andre sider:


 Foreningen Forn Sed

 Medieomtaler

 Ni Heimer
 

 

Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

EN ÅRSTIDSKALENDER -året runt nu och förr
av: Kjell Dellert.

[ Januari | Februari | Mars | April | Maj | Juni Juli | Juli ]
[ Augusti | September | Oktober | November | December ]
[ Påsken | Pingsten | Hösten ]





JANUARI

Året börjar med den tråkigaste av alla dagar-nyårsdagen. Ett år har då gått och ett nytt väntar, ett år om vilket vi inte vet någonting. Dessutom är den festliga julen, ljusets högtid, oåterkalleligen slut-även om det ännu är några dagar kvar till tjugondedag Knut,då julen dansas ut. Nyårsdagen är en helgdag-det enda positiva som möjligtvis kan sägas om den. Förr ansåg man att man på nyårsdagen kunde få besked om hur det kommande året skulle bli. Om till exempel den förste som kom till gården var en man så betydde det lycka medan en kvinna betydde olycka. Om man nös på nyårsdagens morgon skulle det under året inträffa dödsfall i gården.Fick man pengar denna dag kunde man räkna med att få det även under resten av året. Om detta och en del andra nyårsföreställningar berättar Jan-Öjvind Swahn i "Den svenska julboken".

Om januari, Torsmånad, kan man i den gamla bondepraktikan från 1600-talet läsa följande:

"Bliver himmelen röd på morgonen Nyårsdag.
Då bliver det år stor sorg och klag.
Stor krig det år vi visserlig få,
det betyder mycket oväder också."

Redan den 1 januari kan vi alltså, enligt bondepraktikan, säga hur resten av året ska bli, åtminstone när det gäller krig och andra katastrofer.

Den 6 januari infaller med nödvändighet trettondagen, eller Trettondedag jul, som den heter i almanackan. Orsaken till dess firande kan kanske nuförtiden vara något dunkel, men det var ju helt enkelt så att heliga tre konungar, eller De Tre Vise Männen, med sin rökelse och myrra denna dag nådde Betlehem och krubban där det nyfödda Jesusbarnet låg. Faktum är att det ingenstans i bibeln står att de var konungar. Inte heller att de var tre. Inte ens att de var visa! Däremot antyds det i originaltexten att de var magiker, trollkarlar. Några namn nämns inte heller i Den Heliga Skrift-senare har man dock utrustat dem med namnen Baltsar, Kasper och Melker ,och dessa namn förekommer ofta i almanackor runt hela världen just den 6 januari.

Den 13 januari dansas julen obönhörligen ut. Då är nämligen Tjugondedag Knut , alla julgrans- plundringars dag, kommen.Varför det just står Knut i almanackan den dagen vet man inte riktigt, men en teori är att det härstammar från en dansk kung som mördades 1086. Att dansa ut julen den 13 januari är en gammal sed. Långt tillbaka kunde det hända att stugans husbonde kom in i rummet med ett tomt fat, någon annan kom efter med en tom gaffel och en tredje med en tom stånka. Så körde man skämtsamt ut eventuella kvarblivna julgäster och plockade ner alla julprydnader. Nuförtiden stannar julgästerna sällan kvar så länge som till tjugondag Knut(framåt 9-tiden på julafton brukar de börja skruva på sig i soffan), och skulle de göra det skulle vi förmodligen inte köra ut dem så bryskt. Men sådan var alltså seden förr. Hade man riktig otur denna dag kunde man råka ut för en "Knutsgubbe". Det var en enkel docka i naturlig storlek, tillverkad av halm och gamla kläder, och man lämnade den i smyg på någons förstukvist, på utedasset eller liknande ställen. På Knutsgubben kunde man fästa en lapp med en elak vers eller bara något budskap i stil med

"Här kommer Knut som kör julen ut
Låt´en inte stilla stå
utan bort till grannen gå"

När man hade avlevererat sin knutsgubbe hos den stackars grannen gällde det att sätta fart. Blev man upptäckt och tillfångatagen kunde man nämligen bli insläpad i stugan och avklädd alla kläderna medan pigorna såg på. Sedan blev man hela året ut ett driftkucku, någon som det var tillåtet att driva med och som flickorna vägrade dansa med. Det förekom också, och förekommer visst på sina ställen fortfarande, att man själv klädde ut sig till Knutsgubbe och gick runt i gårdarna och tiggde mat och brännvin.

Den 28 januari har konungen namnsdag. Då står det Karl i almanackan och även om vår nutida kung,liksom de flesta av hans föregångare, stavar sitt förnamn med C så firar han i alla fall namnsdag denna dag. Namnsdagsfirande var mycket vanligare förr i tiden. Då kunde man ställa till med riktiga kalas, maskeradupptåg och liknande, när det firades namnsdag. Nuförtiden är det på födelsedagar man kan räkna med att bli ordentligt uppvaktad-om ens då!



FEBRUARI

I Norrland visste man förr berätta exakt vilken dag björnen vänder sig i idet. Detta evenemang inträffar nämligen till kyndelsmäss,dvs 2 februari! Varför då, då? Jo, enligt gammal tradition inleder björnen sin långa vintersömn med att stoppa en tuss av lavar och kåda i rumpan för att inte bajsa ner i idet. Därefter stoppar den ena framramen i munnen. Den är nämligen fet och på så sätt får ju björnen näring under sömnen...Vid kyndelsmäss börjar dock näringen i ramen att sina och därför vaknar björnen och stoppar den andra framramen i munnen. Samtidigt passar nallen på att byta tuss i stjärten, vända sig på andra sidan och somna om! Våra förfäder överförde gärna detta på sin egen situation. Inte så att man stoppade en tuss i stjärten och la sig att sova, men det skulle däremot vid denna tid finnas minst hälften kvar av matförråden för djur och människor-annars blev det till att spara! Vad är då kyndelsmässodagen? Jo, den har sitt ursprung i traditionen att det var just denna dag som jungfru Maria renades i kyrkan, den så kallade kyrkogångsdagen.Dagen var helgdag i Sverige fram till 1772, och själva namnet kyndelsmäss betyder ungefär "ljusmässa". Gammalt tillbaks var det förbjudet att spinna eller väva den dagen, eftersom något sådant kunde ge dåligt med lin till sommaren. Man fick inte heller hugga ved, för då kunde man få vaglar i ögonen. När man utfodrade djuren på kyndelsmässodagens kväll var det mycket viktigt att man höll tand för tunga. Talade man, nämligen, så kunde korna under sommaren bli förtjusta i att hoppa över stängsel och beta på andras ängar! (Historien om nallens stjärttuss är hämtad ur Jan-Öyvind Swahns bok "Den svenska julboken".)

14 februari infaller Alla hjärtans dag,eller St Valentins dag som den kallas i en del länder. I Sverige har denna dag ännu inte fått den högtidsdags-status som den har på många andra håll, men redan på 1950-talet började till exempel Nordiska Kompaniet i Stockholm arbeta på att lansera Valentindagen.Detta lyckades inte särskilt bra-svensken är kanske inte ett så känslosamt folk, vem vet...?Därefter har det då och då gjorts nya försök att att få oss att skicka Alla Hjärtans-kort, köpa Alla Hjärtans-godis och liknande. Nu, de senaste åren, tycks det trots allt vara på väg att bli tradition att inköpa en hjärtformad ask med marmeladhjärtan till sin älskade eller skicka en anonym röd ros till den där tjejen i klassen som man bara inte kan se sig mätt på. Och, även om Valentindagen kanske allra mest gläder köpmännen så är trots allt Alla Hjärtanstraditionen ju en vänlig tradition Och sådana kan vi ju inte få för många av, eller hur?

I mitten av månaden dyker fettisdagen upp i våra almanackor, tätt följd av askonsdagen. Då inleddes förr den långa fasteperioden, som "firades" till minne av Jesu lidande i öknen. Han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och lika länge skulle vanliga dödliga fasta, sades det fordomdags. Från och med askonsdagen och fram till påsk fick man inte äta kött och det säger sig själv att man måste förbereda sig för detta elände på något sätt. Man gjorde det genom att frossa. Fettisdagen, som ju var den sista dagen på länge som man fick äta vad man ville, formades till en festdag. Man skulle vräka i sig fet mat och inte minst då fettisdagsbullarna, eller som vi väl oftast säger idag, semlorna. Dessa avåts gärna i djup tallrik med varm mjölk. Ett annat namn på semlor är "hetvägg" och det berättas att den svenske kungen Adolf Fredrik dog år 1771 efter att ha inmundigat just hetvägg. Nuförtiden äter vi ju semlor i stort sett från nyårsdagen fram till påsk, men det är en vana som tillkommit mycket senare. När man fastade fick man bara äta ett mål mat om dagen och detta skulle ske på kvällen. Kött var förbjudet, som sagt, men även vin, mjölk,ägg och ost hörde till det som man skulle låta bli. Sjuka, svaga och gamla var undantagna från dessa hårda fastebestämmelser liksom människor med tungt arbete, barn och gravida kvinnor. Skådespel och domstolsförhandlingar var också förbjudna under fastetiden, men att gå i kyrkan och lyssna på prästen var inte bara tillåtet utan till och med tvunget.

En fastlagslek som förr var vanlig på vissa platser var "slå katten ur tunnan". Detta trevliga tidsfördriv tillgick så att man tvärs över en väg hängde upp en tunna i två rep. I tunnan hade man en levande katt, och sedan skulle traktens karlar rida förbi och slå med en träklubba på tunnan tills botten flög ur. Den som lyckades slå ur bottnen fick titeln "kattakung" och förplägades med vin i traktens gårdar. Seden lär fortfarande förekomma på vissa ställen, men någon levande katt finns inte i de nutida tunnorna. Tack och lov, får man väl säga.

När vi är inne på februari får vi förstås inte glömma Skottdagen. Den finns förstås bara vart fjärde år men då bringar den reda i vår almanacka och förhindrar den tidsförskjutning som annars dyker upp. Det intressantaste med skottdagen är väl den gamla traditionen att, just den dagen, det är flickornas inte bara rättighet utan skyldighet att fria. Något som väl då inte är tillåtet under resten av året, får man anta.Om detta stämmer torde ett flertal svenska äktenskap vara ogiltiga!

MARS

Om vädret i mars månad och vad det kanske kan berätta även om höstens väder, kan man läsa följande i den gamla bondepraktikan:

Om mycken dagg i mars månad sig begiver,
mycket regn i detta år det bliver.
Så mycken dagg som i mars månad månd´ falla
Så mycken rimfrost efter Påska med alla
Så mycken dagg skall ock i höstmånan komma
Det bliver oss till gagn och fromma

Ville man alltså ha mycket regn till skördarna på hösten hoppades man på dagg och regn i mars, eftersom detta tydligen på något sätt "följdes åt" enligt den gamla traditionen.

Runt den 21 mars infaller Vårdagjämningen, den dag då dag och natt på alla orter är lika långa.

I mars dyker Marie bebådelsedag, eller Vårfrudagen, upp. Det handlar inte, trots att man kunde tro det, om någon"Fru Vår" som kommer med ljus utan den som åsyftas är förstås just Jungfru Maria, Vår Fru, Jesu moder. Om Vårfrudagen sägs det i bondepraktikan:

Om det frys Vårfrunatt, då fryser därefter 40 nätter.

Det sades också, att om det var så stora bara fläckar på marken att barnen kunde gå runt huset utan att trampa i snö, så skulle det bli ett gott år. Så mycket snö som fanns på taken Vårfrudagen skulle det finnas på marken första maj. Vårfrudagen ansågs alltså vara den första vårdagen och ett annat vårtecken runt denna dag var tranans ankomst. Så välkommen var denna vårens budbärare att man på sina håll ägnade tranan speciella seder. Således förekom till exempel "trangåvor". Varje familjemedlem skulle på tranaftonen, kvällen före Vårfrudagen,ställa fram sina skor vid något varmt ställe, exempelvis kakelugnen. När alla sov kom sedan tranan och la gåvor i skorna. Det förekom också att barnen ritade tranbrev. Ibland gav de dem till sina vänner, ibland satte de upp dem i fönstret så att tranan skulle hitta till just deras hus. Det hände till och med att barnen fick stifta närmare bekantskap med tranan. Det var då någon vuxen som iklätt sig tranedräkt med lång strut till näbb. Denna trana var inte enbart snäll-hade barnen varit olydiga kunde de få risbastu istället för gotter. Måhända tranan inte på alla håll var lika välkommen...

Ett annat bruk denna den första av vårdagar var att springa barfota utomhus. Dels skulle det markera att sommaren, då man kunde gå barfota, var i antågande, men barfotaspringningen sades också förhindra att man fick sprickor och sår i fötterna under resten av året. Inte heller kunde man bli ormbiten eller förkyld om man gjorde detta, visste sägnerna att berätta. Man kunde också markera att vintern var över genom att,med början Vårfrudagens kväll, inte tända fotogenlampan, utan lägga sig när det ännu var ljust.

I våra dagars almanackor står det inte endast Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen. Det kan också stå "Våffeldagen". Detta namn är helt enkelt en förvrängning av Vårfrudagen, och seden att äta våfflor just denna dag är inte särskilt gammal. Men vad gör väl det när det är så gott med våfflor och vispgrädde!



PÅSKEN

Påskhögtiden får ett eget kapitel i denna årstidskalender. Detta därför att den genom sin ovana att flytta mellan mars och april är svårplacerad i någon speciell månad. Påsken är en av den kristna kyrkans största högtider-egentligen större än julen. Det beror på att just påsken visar kristendomens underverk: Jesus korsfästes men uppstod igen. Håll med om att detta är en större bedrift än att bara låta sig födas! När Jesus firade påsk med sina lärjungar liknade detta påskfirande inte vårt nutida. Man åt osyrat bröd, drack vin och sjöng psalmer. Eventuellt åt man också påskalamm, men det är inte säkert.

Ett som däremot är säkert är att påskhögtiden inleds med stilla veckan. Nuförtiden är väl denna vecka tämligen lik alla andra, utom möjligen i kyrkan där man ofta i gudstjänster följer Jesu lidandes väg denna hans sista vecka i livet. Förr i tiden präglades dock stilla veckan av stillhet även i samhället. Riktigt långt tillbaka fick inte ens ljudet av kyrkklockorna höras under denna tid, varför man ibland slog på klockorna med käppar eller ersatte kläppen med en trästav. Därifrån kommer beteckningen "dymmelonsdag" på onsdagen i stilla veckan. En dymling var nämligen en träpinne som man förr i världen fogade samman stockar och plank med. I "dymmeln", tiden mellan dymmelonsdagen och påskaftonen, fick inget arbete utföras. Kvarnvingar och spinnrockar skulle stå stilla. Detta hade dock inte enbart religiösa orsaker-tvärtom var det så att man i det gamla samhället fruktade påskkärringar och för att skydda sig mot dessa måste man stoppa allt som gick runt!

Skärtorsdagen var, som bekant, den dag då påskkärringarna gav sig iväg på sin resa till berget Blåkulla, där de festade tillsammans med djävulen. Emellertid tycks kärringarna ha ändrat sina vanor-gammalt tillbaks var det dymmelonsdagen som var deras avfärdsdag. Detta bruk tycks dock ha ändrats i och med att skärtorsdagen slutade vara helgdag. Detta skedde redan i slutet av 1700-talet. Därefter blev det på skärtorsdagen som man kunde skåda påskkärringarna på sin Blåkullafärd. Våra dagars målade småbarn i för stora kläder och med kaffepanna lagom stor för att rymma en stor mängd pengar och godis, har dock mycket lite att göra med forna tiders häxor. Dessa passade man sig väldigt noga för och det fanns regler man måste följa för att gå helskinnad genom påskhelgen. Skärtorsdagens morgon var det tvunget att gå upp tidigt, ta färsk kodynga och smeta in på ladugårdsdörrarna. På så vis förhindrade man att häxorna tog djuren och red på dem till Blåkulla. Man kunde också rita kors med tjära på väggarna ovanför djuren. Även boningshusen skyddades på liknande vis. Ett annat effektivt medel mot häxerier var att stoppa psalmboksblad i trösklarna. Då kom inga häxor in och tog barnen, exempelvis. På vissa håll i landet tändes, och tänds visst ännu, påskbål för att skrämma häxorna på flykten. Om nu häxorna fick tag i något att flyga på, ett djur, en kvast eller vad som fanns i närheten, anträdde de sin färd till Blåkulla. Där möttes de som sagt av Den Onde själv som bjöd dem på de härligaste festrätter-vilka egentligen bestod av ormar, paddor och liknande läckerheter. Dryckjom saknades inte heller och häxorna kunde också, om de hade tur, få sig en kärleksstund med djävulen. När allt detta var avklarat återvände de rackarna till byarna och gick i kyrkan som om ingenting hade hänt-men då kunde man avslöja dem. De satt nämligen i kyrkan med mjölkbyttor på huvudet. Detta kunde man se om man innan man gick till kyrkan hade stoppat på sig tre kycklingägg eller lagt en fyrklöver i strumpan. Detta om ursprunget till traditionen att "springa påskkärring" i grannhusen. Som bekant fanns det också en ännu allvarligare sida av det hela-de häxbål som flammade i världen, även i Sverige, på 1600-talet och på vilka helt oskyldiga kvinnor brändes till döds. Vad beträffar den religiösa betydelsen av skärtorsdagen så kommer själva ordet av skära, som betyder rena. Skärtorsdagen var den dag då Jesus gav sina lärjungar nattvarden och tvådde deras fötter. Det var vid detta tiillfälle som Jesus avslöjade att det var Judas som skulle förråda honom.

Lärjungen lutade sig bakåt mot Jesu bröst och sade:
"Herre, vem är det?" Jesus svarade:"Han som får
brödet som jag nu doppar." Och han doppade brödet
och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas
hade fått brödet for Satan in i honom. Jesus sade:
"Gör genast vad du skall göra"

Långfredagen var i gamla tider verkligen lång. Inte så att solen var uppe längre än någon annan dag, men dagen kunde lätt kännas lång eftersom den var dyster och allvarstyngd. Långfredagen var den dag då Jesus pinades på korset, och det ansågs viktigt att inte störa friden en sådan dag. Man bar ofta svart och ägnade dagen åt bön och andakt.Det var inte lämpligt att besöka någon, och man kunde äta till exempel salt sill utan att dricka något-för att minnas Jesu lidande. Man kunde också gå med stenar i skorna för att få en påminnelse om Golgata- vandringen. Det förekom att man piskade varandra med påskris för att pinas.Detta ris kunde då kallas för "Långfredagsskräcka". I början av seklet var det vanligt på vissa håll att hissa flaggan på halv stång. Kort sagt, långfredagen var och är en av kyrkoårets allvarligaste och högtidligaste dagar. Ända in i vår tid var för övrigt långfredagen en mycket lång dag-så tillvida att inga nöjen tilläts den dagen. Nöjeslokalerna höll stängt och biograferna kunde på sin höjd visa någon film om Jesu liv och död.

När den dystra långfredagen gått kommer den desto festligare påskaftonen. Om barnen då har varit riktigt snälla, och haft tur, så har under natten påskharen varit och lagt påskägg i rummet. Denna biologiska sensation, att harar lägger ägg, lär inträffa endast en enda natt om året. Påskharen är främst en tysk tradition, men även i Sverige kan barnen njuta dess gåvor. Själv fick kalenderförfattaren, innan han la sig på långfredagskvällen, vid sängen hänga upp en pyjamas-och si, när påskaftonens morgon grydde hade haren inte bara fyllt påskägg med de läckraste godsaker, han hade också knutit ihop pyjamasens ben och i detta nattplagg stoppat ner äggen. Pyjamasbyxorna blev sig aldrig riktigt lika efter denna behandling. Annars är ju påskaftonen dagen som bryter fastan-nu får man återigen äta kött. Det firar man som regel med att proppa i sig enorma mängder ägg! Seden att äta påskägg är mycket gammal och den kan ha sin grund dels i att det under fastan var förbjudet att äta ägg, dels att hönorna vid påsktiden började värpa ordentligt och att det därför passade att ta tillvara äggen på påskbordet. Runt äggen finns ett flertal traditioner- att måla ägg är vanligt än idag, det finns till och med speciell äggfärg att köpa i affärerna. Det går också bra med kritor eller vattenfärg-eller man kan linda in äggen i röda och gula lökskal när man kokar dem och få till resultat vackert melerade ägg som är en fröjd för påskbordet. Det förekom, och förekommer väl än på sina ställen,också olika lekar kring påskäggen. Man kunde ägna sig åt "äggarullning" vilket tillgick så att man stod uppe i en backe och rullade äggen nerför den. Målet var förstås att komma längst med ägget. En annan variant på denna lek, i mindre skala om man så vill, var äggarullningen på tegelpanna. Den utfördes som ovan men istället för att rulla äggen utför en backe använde man sig av en tegelpanna som "äggbana".Här handlade det också om att träffa de andras ägg med sitt eget. "Äggapickning" gick till så att två personer utrustades med varsitt ägg som de slog mot "motspelarens". Vann gjorde den vars ägg höll. Det lär ha förekommit fusk med porslinsägg men detta sågs säkert inte med blida ögon. Aldrig är väl människan så allvarlig som när hon leker-detta torde gälla även "äggapickning"...

Påskdagen är väl numer mest en dag då man lite däst sitter och smälter påskäggen från dagen innan eller möjligen tuggar på en och annan chokladbit ur påskharens ägg. I den kristna tron är däremot denna dag mycket viktig-det var ju denna dag Jesus uppstod från det döda.

...Maria stod och grät utanför graven.
Gråtande lutade hon sig in och fick då se
två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, en vid huvudet och en vid
fötterna. Och de sade till henne:"Varför
gråter du, kvinna?" Hon svarade"De har
flyttat bort min herre och jag vet inte var
de har lagt honom." När hon hade sagt det
vände hon sig om och såg Jesus stå där.
---Maria från Magdala gick då till lärjungarna
och talade om för dem att hon sett Herren---"

Så skildras påskens mysterium i Johannesevangeliet.Detta mysterium som är den egentliga orsaken till att påsken firas än idag.Att folk blev glada över detta glädjens budskap,efter allt lidande som hade föregått det,är förklarligt. Men inte bara folk, utan själva solen lär ha blivit så till sig över detta under att den istället för att bara helt lugnt gå upp som den eljest brukar, på påskdagens morgon hoppade fram över himlavalvet. Vittnen från Småland berättar: "den snurrar inte runt, utan den hoppar upp och ner, och det är ingen lögn utan klarer sanning, för det har jag sett inte en utan många, många gånger. det är inte omedelbart när den går upp utan när den varit uppe en fem-tio minuter"

Annandag påsk är den dag vi som regel slutar fira påsk. Påskgodiset är kanske uppätet och det färggranna påskriset är inte lika roligt längre. I kyrkan fortsätter dock glädjen i ytterligare fyrtio dagar, fram till Kristi Himmelsfärdsdag, då Jesus till slut lämnar jorden för att förenas med sin fader i himlen.

Jag vill avsluta avsnittet om påsken med en gammaldags påskgåta som läsaren kan grubbla över ett slag. Gåtan är hämtad ur boken"Fastlagen och påsken".

Ett hus full mä mad, mä bara vägga men ente tag?
(Ett hus fullt med mat, med bara väggar men inget tak)



APRIL

April månad säger:
April månad kallar man mig
Att plöja och så lärer jag dig

Ovanstående rader är hämtade ur den gamla bondepraktikan. Där står också att människan i april månad "skall bruka en god drick, som giver människan ett sunt liv". Varför detta ska ske just i april framgår inte riktigt av texten, men det är ju bättre att leva sunt en månad om året än ingen alls...

Redan den 1:a april träffar vi i almanackan på en speciell dag. Någon helgdag är det ju inte, men den är som bekant anmärkningsvärd ändå. Det är nämligen i stort sett den enda dagen på hela året som det är tillåtet att lura sina vänner, släktingar och bekanta utan att råka illa ut. "April april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill" Så låter stridsropet som förlåter det mesta denna dag. Varför det är tillåtet att luras just den första dagen i april, vet man inte riktigt, men en teori är att det har med vädret att göra-april lurar oss ofta att tro att det är varmare än vad det egentligen är. Vare hur det vill med den saken, klart är i alla fall att seden ingalunda är svensk, om nu någon trodde det.Man narras april i ett flertal andra länder-i England kallas dagen "Alla dårars dag" (All fools day). Mindre vanligt, men ändå förekommande,är att man flyttar "lureriet" till första maj. Då gastar man i stället

"Maj maj måne,
Jag kan lura dig till Skåne"

Den 9:e april hissas de danska flaggorna på halv stång, berättar Alf Henriksson i boken "Alla årets dagar". Det beror på Tysklands intrång i Danmark och Norge den 9:e april 1940. Denna dag i krigets början togs den danska regeringen "på sängen"-tyskarna hade upprepade gånger försäkrat att de inte var ute efter Danmark. Redan efter 4 timmar kapitulerade vårt grannland. Även den norska regeringen tvangs ge upp, dock inte utan strid. Det är dessa tragiska händelser man minns när man i Danmark hissar flaggan på halv stång-men bara till klockan tolv, sedan åker dannebrogen åter i topp!

Den sista dagen i månaden april är,liksom den första, en bemärkelsedag-fast inte heller den 30 april är någon helgdag. För vår konung, Carl XVI Gustaf, är det dags att fira födelsedag. Vi andra firar Valborgsmässoafton. Denna fantastiska inledning på våren! Visst har det hänt att det både har snöat och haglat på manskören som sjungit "Vintern rasat ut bland våra fjällar" men det saknar egentligen betydelse i sammanhanget-när Valborgsmässobålen flammar är det helt enkelt vår, hur än vädret behagar se ut. Hur bruket att tända valborgsmässoeldar uppkommit är inte helt klart. Det finns uppgifter om att det skulle vara för att skrämma häxor och onda andar på flykten.Andra återigen menar att sedvänjan har sitt ursprung i att man förr i tiden släppte ut djuren på bete denna dag och därför ville skrämma iväg eventuella rovdjur som gömt sig i trakterna. Klart är dock att man tände valborgsmässoeldar redan i början av 1700-talet, förmodligen ännu tidigare. Det finns det dokumentation på! Som alla väl vet är denna dag även studenternas klassiska mösspåtagningsdag. Vi har väl alla någon gång sett TV-bilder från Uppsala. Där håller man styvt på traditionen att, just som klockan i domkyrkan slagit tre, gemensamt sätta på den vita mössan. Några "studenter" i gammal mening finns om bekant inte längre, men även bland våra dagars "gymnasieskolestudenter" är det alltså populärt att ikläda sig studentmössa denna dag och kopparslagare följande dag. Om studenterna hälsat våren med bländvita mössor så har det bland barnen funnits andra sedvänjor för att fira den ljusa tidens ankomst. En sådan är "majsjungningen". Då gick det till så att traktens barn och ungdomar samlades och gick runt för att sjunga maj i by. De hade äggkorg och portmonnä med sig för som tack för sången förväntades "publiken" bidra med pengar eller ägg. Enligt boken "Seder och bruk om våren" kunde en majsång låta så här:

Godafton om ni hemma är
Maj är välkommen
Förlåt oss om vi väcka er
Sommarn är så ljuvlig för ungdomen

Nu kommer vi uti er går´
Maj är välkommen
Och fråga om vi sjunga får
Sommarn är så ljuvlig för ungdomen

Men om inte gårdsfolket var generösa nog, om de tjuvhöll på äggen så att säga, så fick de ett straff i form av en nidvisa. Detta låter oförargligt men man kan anta att man ändå såg till att ha ägg och pengar hemma när valborgsmässoaftonen nalkades.



MAJ

Nu rider jag i skogen gröna,
att jaga djur dejelig och sköna

Den ljuva maj månad inleds med en helgdag. Första maj är den enda helgdag i vår almanacka som inte har kyrklig bakgrund. Första maj är istället arbetarnas helgdag,inte bara i Sverige om nu någon till äventyrs trodde det, utan även i en rad andra länder. Det var så sent som i slutet på 1930-talet som Sveriges Riksdag fattade beslut om att göra Första maj till fridag. Beslutet gjorde att antalet arbetare som hade möjlighet att delta i demonstrationerna ökade. Traditionen att ha festligheter och fira våren den första maj har urgamla anor, men det var 1890 som det för första gången hölls arbetardemonstrationer i Stockholm den dagen. Femtio tusen stockholmare samlades då på Gärdet i Stockholm för att demonstrera för åtta timmars arbetsdag. Talare vid demonstrationen var bland andra Hjalmar Branting och mäster August Palm. 1885 diktade Henrik Menander en av de kampsånger som kommit att symbolisera arbetarnas Första maj:

Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord
Hören I ej, hur mäktigt de skalla
ut över världen, befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift
Upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften "Bed och försaka"
länge oss nedtryckt i mörker och nöd
Människovärdet vi fordra tillbaka
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd!

Första maj som arbetarrörelsens helgdag har alltså över hundra år gamla anor. Idag är den kanske lite på fallrepet-den har inte alls samma betydelse som förr och förstamajdemonstrationerna är långt ifrån så välbesökta som de en gång var. Men helgdagen som sådan har väl knappast någon något emot-även om man väljer att vårpåta i jorden på kolonilotten istället för att gå under de röda fanorna.

En annan företeelse som håller sig runt första maj är majblomman, eller "förstamajblomman" som den något uppstyltat ibland också kallas. Som väl alla vet vid det här laget var det Beda Hallberg som år 1907 lanserade denna lilla rockprydnad,ursprungligen i kamp mot tuberkulosen, som var en stor folksjukdom på den tiden. Ännu i våra dagar säljs majblomman i välgörande syfte, och barnen börjar allt tidigare på våren med försäljning av den lilla vårblomman i plast. Varje år säljs cirka fyra miljoner majblommor i Sverige. Liknande blommor finns i många andra länder.

Kristi Himmelsfärdsdag-gemenligen kallad "Kristi Flygare", kan infalla i maj månad och därför hamnar den där i vår årstidskalender. Det var ju så, enligt bibeln,att Jesus for till himlen 40 dagar efter det att han hade uppstått från det döda. Följaktligen är det påskens placering i almanackan som avgör när Kristi himmelsfärdsdag äger rum. Dock infaller den alltid på en torsdag, vilket gör fredagen till en av alla arbetande populär "klämdag". På vissa platser i vårt land var det förr i tiden sed att just på Kristi himmelsfärdsdag släppa ut djuren på bete, vilket väder man än hade. Det förekom också eldar, påminnande om valborgsmässobålen och troligen med samma syfte som dessa, att skrämma rovdjur på flykten när tamdjuren skulle ut i det fria. Kristi himmelsfärdsdag, eller Helga torsdag som den kallats och visst kallas än på vissa håll, har också ansetts vara den första sommardagen (rent väderleksmässigt kan det nog vara si och så med den saken om dagen infaller i början av maj...). Då skulle tunna kläder tas på, både av män och kvinnor. Om man satte sig att meta den här dagen, som också kallats "den första metaredagen", skulle man svälja sin först fångade fisk levande. Detta skulle ge god fiskelycka under resten av året. Hade man ett sådant stort tålamod att man mäktade med att sitta och meta hela dagen hade man gott även av det- då kunde man nämligen lista ut vilken tid på dagen det skulle komma att nappa bäst under resten av året. En annan föreställning som man i folktron haft om Kristi himmelfärdsdag är att det är just den dagen rävhonan tar ut sina ungar i solen och lär dem skrika. Det blev sed på vissa håll att samlas mitt i natten, innan solen gick upp, för att lyssna på skriklektionerna. Dessvärre tycks man aldrig ha fått uppleva detta biologiska underverk, men en stunds gemenskap och samvaro kan ju aldrig vara helt fel.



PINGSTEN

"När pingstdagen kom var de alla församlade.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som
av en stormvind, och det fyllde hela huset där
de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade
sig och stannade på var och en av dem. Alla
fylldes av helig ande och började tala andra
tungomål, med de ord som Anden ingav dem"

Texten är hämtad ur Nya testamentet, apostlagärningarna och detta är grunden till den kristna pingsten. Man firar minnet av hur Helig Ande kom till lärjungarna, eller apostlarna. Pingsten firades dock redan på Gamla testamentets tid, då som en skördefest.Därefter firades den till minne av hur Gud gav sitt folk lagen på Sinai berg. Pingsten kan, liksom påsken, infalla i olika månader, tidigast den 10 maj och senast den 13 juni. Denna "pingströrelse" kommer sig ju av att påsken åker jojo i almanackan. Pingsten firas nämligen alltid femtio dagar efter påsk. En vårens, försommarens, högtid är den alltid, Blommorna har slagit ut och många utflykts- ekipage skumpar fram på vägarna. Även i gamla tider, ännu mera då, var pingsten en utflyktshelg. Då kunde lediga arbetare packa sin utflyktskorg och ta sig till en närbelägen skogsbacke där man kunde unna sig en sällsynt avkoppling från vardagens hårda slit. I Stockholm kunde man ta sig per spårvagn eller färja till Djurgården och där fira pingst. Om vädret tillät, vill säga. Pingsthelgen är , och var, vid sidan av midsommaren, den stora bröllopshelgen. Dagarna efter dessa två helger inflyter till tidningarnas familjesidor otaliga fotografier av par som passat på att under björkarnas grönska knyta hymens band, som det heter. Men förr i tiden var det också vanligt att man höll låtsasbröllop till pingst. Man spökade ut en man och en kvinna, ofta två stycken som ansågs vara lite mindre klyftiga än sin omgivning, och drog i bröllopsprocession genom byn. Gärna försedd men korg att stoppa gåvor i. I seden ingick nämligen att knacka på dörrarna och tigga (jfr gärna avsnittet om majsjungningarna). Ibland kunde emellertid "bröllops- festen" urarta och mer ansvariga personer fick gå in och stoppa hela tillställningen innan den blev alltför osedlig. Några som inte alls uppskattade seden med utspökade "brudpar" var förstås prästerna. De ansåg det vara hädiskt att driva gäck med det heliga äktenskapet, av Gud instiftat. På vissa ställen blev det till och med förenat med böter att ställa till med bröllop. Fuskbröllop, alltså! På olika platser i vårt land har det förekommit att man "majat", dvs lövat, en stång till pingst-numer har ju den traditionen flyttat lite längre fram i almanackan, till midsommaren.

Mors dag tillhör våra yngre festtraditioner och kommer, som så mycket annat, från USA. Där bestämdes i början av 1900-talet att andra söndagen i maj skulle vigas åt detta firande av landets mödrar. I Sverige utkom år 1920 en handbok i konsten att fira mors dag och det är i denna instruktion vii hittar grunden till det svenska morsdagsfirandet. Vi firar inte mors dag den andra utan den sista söndagen i maj, för att det ska finnas färska blommor att uppvakta mor med. Tidigare var det vanligt att skolbarnen fick rita teckningar till mor inför mors dag, men av denna sedvänja lär knappast någonting finnas kvar nuförtiden. Även om denna märkesdag ursprungligen var vackert tänkt, att hylla mor med kaffe och tårta, så är det nog åtskilliga utöver artikelförfattaren som tycker att mors dag mest är en helg för affärsidkarna och att man kan unna mor att bli ihågkommen även andra dagar än mors dag.



JUNI

¨Ju mera det regnar säger jag dig,
På S:t Johannis dag, tro du mig,
Dess mindre hasselnötter bliva då till"

Den första dag i juni månad som förtjänar omnämnande är den 6 juni. Dagens namn är Gustav och så har det varit sedan Gustav III:s dagar. Det var teaterkungen själv som placerade sitt namn på den dag, 6 juni, då Gustav Vasa valdes till konung. Följaktligen kallades dagen tidigare helt enkelt för "Gustavsdagen", varken mer eller mindre. Emellertid fanns det vid sekelskiftet mellan 1800-tal och 1900-tal folk som, påverkade av den nationalromantik som låg i tiden, ville ha en dag då man under ordnade former kunde manifestera sin fosterlandskärlek. En av dem var grundaren till Skansen, Artur Hazelius. År 1892 började han propagera för en nationell högtidsdag just den 6 juni. Ingenting gjordes dock åt saken.Två år senare utkom en skrift med titeln "En svensk nationaldag", författad av riksantikvarien Hans Hildebrand. Inte heller detta fick svenskarna att gå ut och hissa sina flaggor. I samband med de olympiska spelen i Stockholm år 1912 försökte man på nytt lansera idén om 6 juni som nationell bemärkelsedag-utan resultat. Först år 1916, 24 år efter Hazelius propå således, kunde militären och överklassen för första gången fira Svenska flaggans dag. Dagen var ingalunda någon nationaldag utan enbart ett tillfälle att visa den blågula fanan sin aktning. År 1922 talade det socialdemokratiska partiets ledare Hjalmar Branting vid flaggfesten på Stockholms stadion. I och med detta blev dagen en högtidsdag inte bara för överklassen utan även för det arbetande folket. Och vi fortsatte att fira den svenska flaggan men vi var också lite avundsjuka på vårt grannland, Norge, som hade så trevligt på sin nationaldag,17 maj. Då och då väcktes återigen frågan om inte Svenska flaggans dag borde bli Sveriges nationaldag så att även svenskarna fick rusa runt i festyra på Stockholms och andra städers gator. År 1983 fick man som man ville-då fick Svenska flaggans dag även rang av äkta nationaldag. Men den norska feststämningen uteblev förstås. Svenskarna ville inte dansa på gatorna och vifta med flaggor. Kungen fortsatte att markera dagens allvar med att dela ut flaggor på Skansen. Inte blev dagen helgdag heller. Firar man nationaldagen gör man det på kvällen. TV brukar ha utsändning från flaggutdelningen. Värdigt och vackert är ordet. Festligt? Nja, då får man inte ha för stora pretentioner... Men man ska vara bra hårdhjärtad om man inte rörs åtminstone litet när den blågula flaggan åker i topp till tonerna av "Du gamla, du fria"!

I juni månad hålls skolavslutning och så har det varit så länge man kan minnas. Från början infördes sommarlovet för att barnen skulle ha möjlighet att vara hemma och hjälpa sina föräldrar på gården när det behövdes. Sommarlovet innebar alltså inte bara ledigt utan även arbete förr i tiden. De "sommarjobb" som skolungdomarna idag ägnar sig åt kan säkerligen inte jämföras med gamla tiders slit med djurhållning och skördearbete. Dessutom sker sommarjobb nuförtiden på frivillig basis. Under vårterminens sista veckor kunde det hända att man fick göra utflykter med skolan, antingen för att se på sevärdheter eller också bara för att umgås hela klassen innan man skildes åt för sommaren. Sedan var det examensdags och glädjen denna dag över det stundande lovet blandades ofta med ängslan för hur det skulle gå vid examensförhöret. Klarade man sig bra så var läraren och föräldrarna nöjda, klarade man sig inte kunde det hända att man inte fick flytta till nästa klass utan gå om samma klass en gång till. Examensförhören hölls i nyskurade skolsalar prydda med färska björkar och ängsblommor och en omistlig ingrediens var förstås den vackra psalmen "Den blomstertid nu kommer". Kolmodins klassiska sommarpsalm förekommer än idag vid skolavslutningar men är inte längre omistlig-modernare visor har skuffat den lite åt sidan.

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor
Du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött

På midsommaraftonen kan man alltid lita. Inte så att den infaller på samma datum varje år- det gjorde den förr-men den infaller alltid i juni! I juni är det alltid mitt i sommaren, oavsett om densamma började 31 maj eller 1 april.Tro det eller ej, men det finns faktiskt en religiös orsak till att vi firar midsommar.Midsommaren är en fest för att fira Johannes Döparen. På det tänker få när vi hoppar "små grodorna" runt majad stång! Ja, den majade stången förresten. Inte är den så ursvensk, med rötter i Dalom, som vi föreställer oss. Istället är seden hämtad från det antika Rom via det medeltida Tyskland. Där lövade man emellertid sin stång på första maj, men när man skulle införa seden i Sverige upptäckte man att det var ont om blommor och blad denna tidiga försommardag, varför man flyttade majstången till midsommaren i stället. Rätt så! En majstång klädd med krokus,snödroppe och tussilago skulle nog se lite fattig ut. Men det är inte bara stänger man lövar. Man kan löva kärror, vagnar, bilar-ja, vad man vill. Till midsommar är det tillåtet att sätta löv på vad som helst. Det förekom i gamla tider till och med på vissa ställen i vårt land att man lövade människor.Man klädde ut någon till "lövgubbe" och denne fick sedan dra runt i gårdarna där han,som tack för sin väna uppenbarelse kantänka, kunde få en och annan småpeng. Midsommaren är en helg då de övernaturliga är mycket verksamma, enligt den gamla folktron. Ville man lära sig spela fiol, till exempel, kunde man på midsommar- natten ta sig till bäcken, för just denna natt tjänade själve Näcken som spellärare. Det klassiska midsommarskrocket är ju annars seden att under fullständig tystnad plocka sju sorters blommor, gå över sju gärsgårdar och lägga blomsterbuketten under huvudkudden-för att få se sin till-kommande. (Däremot lär det inte vara lika effektivt att lägga sju kvinnor under huvudkudden och drömma om midsommarblomster). Alla har vi väl någon gång hört visan:

Hur ska jag få veta
om du håller av mig eller ej
när du aldrig säger
att du älskar mig
Bara det blir sommar får jag svar
kära lilla du
ty då ska jag spörja
blommorna de sju
Midsommarnatten plockar jag
klöver och timotej,
karibacka och ängsull
och blyga förgätmigej
blåklockor och violer
och sen drömmer jag om dig
Och då vet jag att du älskar blott mig

Man kunde också plantera två blommor bredvid varandra vid takbjälken i huset. Om de, när de växte, började slingra sig om varandra så kunde man börja rusta för bröllop men pojken man älskade. Vissnade däremot den ena blomman, den som symboliserade flickan, så kunde man räkna med att bli övergiven av sin älskade. Växte "flickblomman" sig lång, längre än "pojkblomman", så betydde det att kärleken till pojken skulle svalna och man skulle hitta någon annan som var bättre. Var ens håg ställd till skattsökarfärder passade midsommarnatten bra att ägna åt sådana (som om man inte hade viktigare saker för sig då..). Då tog nämligen trollen fram sina skatter i det fria för att vädra dem. Att dricka källvatten på midsommarnatten har varit populärt i stora delar av vårt land. Vattnet i källorna sägs alltid vara helbrägdagörande, men under midsommaren lär de vara extremt nyttiga. Man kunde också dricka midsommarnattsdagg. Då gick man ut tidigt midsommardagens morgon och drog ett lakan genom gräset. Daggen som fastnade på lakanet kunde man vrida ur och dricka upp. det hjälpte bland annat mot värk, sades det. Runt midsommaren inträffar de så kallade järnnätterna, eller frostnätterna. Då kunde, om man hade otur, den livsviktiga rågen, som skulle bli bröd, förstöras. Detta fick naturligtvis inte ske. Då kunde man låta barnen "springa rågvakt". Det gick till så att man gick över åkern med ett rep mellan sig som drogs genom säden. Då steg den varma luft som samlats nere vid jorden, uppåt och förhindrade att rågen frös. Det var också vanligt att man tände eldar för att rädda rågen när järnnätterna kom. Förr i tiden var det också vanligt att arbetsgivaren, brukspatronen till exempel, bjöd sina arbetare på midsommarkalas och stod för mat och brännvin. Ofta anlände patron till sina ägor just till midsommar och hälsades av arbetarna välkommen med lövad förstukvist. Sedan kunde barnen ägna sig åt lekar medan de vuxna ägnade sig åt förplägnaden.



JULI, AUGUSTI, SEPTEMBER

Juli månad, liksom sina närmast följande almanacksgrannar, är märkvärdigt tom på märkesdagar. Låt mig därför få ägna lite utrymme åt en beskrivning av vad sommaren i gamla tider kunde betyda för livet på gårdarna.

Juli kallades gammalt tillbaks för "hömånaden". Namnet kan kanske ge en fingervisning om att det var i denna månad som höskörden kom igång på allvar. När man skulle skörda sitt hö var det brukligt att man steg upp tidigt på morgonen. detta för att dra nytta av morgondaggen. Liarna gick bättre när höet var daggvått. När man hade arbetat några timmar kunde det vankas frukost, följd av mera arbete fram till mitt på dagen då det var middag. Efter middagen vilade man ett par timmar medan det var som varmast. Sedan var det arbete igen fram till niotiden då man såg över sina redskap innan man la sig att sova för att vara utvilad påföljande morgon (Den här beskrivningen har jag hämtat ur boken "Året i byn" av Bert Olls). Skördetid var emellertid inte bara hårt arbete. Den var också en tid då många människor fick träffas i arbetsgemenskap. Det förekom, vilket understryker det festliga inslaget i slåttern, att spelmän följde med och spelade när slåtterlaget tågade ut på åkern och sedan "spelade hem det" igen på kvällen. Det utvecklades också ritualer som skulle följas. En tradition, som det berättas om i boken "Årets fester" av Albert Eskeröd, är att männen, när slåtterlaget gick ut, skulle bära liarna över axeln med spetsen uppåt. Kvinnorna skulle bära räfsorna med räfsehuvudet bakom ryggen. När slåttern var över och laget gick in skulle männen bära lien med spetsen neråt och kvinnorna skulle ha räfsan framför sig, med skaftet upp i luften och räfsehuvudets ena spets under armen. När slåttern och skörden var över kunde det hållas skördefest eller slåttergille. Då sparades det varken på mat, öl eller brännvin: ett slåttergille kunde hålla på från tidigt, tidigt på morgonen till sena natten och deltagarna gick säkerligen inte helt rakt när de efter den sista "gåsupen" pallrade sig iväg hemåt, sägandes att det var ett alldeles fantastiskt slåttergille de hade varit på. Liksom vid midsommar hände det att arbetsgivaren stod för mat och dryck och försökte göra det så trevligt som möjligt för sina arbetare.

Ett augustinöje som man inte kan gå förbi är förstås kräftfesten! Nuförtiden finns det ju djupfrysta kräftor året om, så någon "kräftpremiär" i vanlig mening existerar ju inte längre. De flesta av oss har nog ändå svårt att tänka oss att sitta under kräftlyktorna i maj eller januari. Kräftor äter man i augusti och så var det bra med det! Tidigare var det svenska kräftor man åt. Man fångade dem själv helt enkelt. Den 7 augusti fick man börja fiska och dagen därpå fick man börja äta upp fångsten. Emellertid blev det allt svårare att få tag på den svenska flod- kräftan, bland annat efter kräftpestens härjningar, och man fick ta till importerade kräftor. Turkiska bergskräftor blev ett begrepp. Numer finns det importerade kräftor från en hel rad länder, däribland USA och Kina.Tidigare var det mest de "högre stånden" som ägnade sig åt kräftätning(En riktig arbetarkarl vill ha blodiga biffar eller möjligen salt sill, inte små röda insekter), men nu äts denna läckerhet av såväl hög som låg. Fråga mig inte varifrån traditionen med de larviga hattarna och de roliga kräftlyktorna kommer. De hör i alla fall till festen.

Kräftan har ju som bekant sällskap av en illaluktande kamrat på höstfesterna. Surströmmingen kommer från Norrland, och historien om den är följande: I gamla tider använde man salt för att konservera fisk. Men salt var ingen billig vara och i Norrland tog man därför mindre salt och fisken ruttnade inte utan jäste. Denna jästa fisk blev så småningom i vissa kretsar ansedd som en delikatess, först i Norrland men snart även i övriga delar av landet. Surströmmingen ätes med fördel (säger de som kan svälja den) tillsammans med tunnbröd, röd lök, mandelpotatis och tunnbröd. Mitt eget personliga minne av surströmming är hur pappa en gång när vi var små, min bror och jag, köpte en burk surströmming. Därefter drog hela familjen till skogs och öppnade burken på ett stort gärde där den fick stå och stinka. Sedan lämnade vi den där och åkte hem. Detta skedde, tror jag, i uppfostringssyfte. Pappa hade själv bjudits på surströmming i sin ungdom men tvingats gå ut bakom knuten efter middagen för att i avskildhet göra sig av med läckerheten...

Den 29 september står det Mikael i almanackan. Den Mikael som gett sitt namn åt dagen är den helige Mikael, ärkeängeln som i Uppenbarelseboken kämpar mot Satan själv. Följaktligen var "Mickelsmäss" förr en kyrklig helg och den firades ordentligt, bland annat med gästabud. Det var också så att tjänstefolk och arbetare hade sin frivecka just runt denna dag och detta gjorde det lätt att delta i festligheter, auktioner och marknader. Många förlovade sig till Mickelsmäss. Det lär framför allt ha varit ungdomens helg-vallkullorna som varit på fäbodvallarna var nu åter på gården och männen hade ännu inte gett sig ut på arbete i skogen. Detta var helt enkelt den första gången man sågs efter sommaren. Under veckan runt Mickelsmäss var det flyttningstid för statarna och flyttlassen sågs rulla kors och tvärs i vårt land, rulla med en förhoppning om att man kanske, kanske skulle få det bättre på nästa ställe. Liksom så många andra gamla traditioner hhar även Mickelsmäss fått något av en renässans i vårt moderna samhälle. Mickelsmässmarknader dyker upp både här och där och de kan vara trevliga att besöka även om de inte längre ligger mitt i någon frivecka...

Älgjakten hör hösten till. I alla fall finns det många som inte skulle kunna tänka sig att gå in i vintern utan att åtminstone ha försökt följa en fjortontaggare, eller vad det nu heter. Älgjakten är för många lilla julafton, dels förstås för själva bytet-det är gott med älgkött! Dels för spänningen i att vänta på det mäktiga djuret och sedan fälla det med ett mer eller mindre välriktat skott. Men man ser också fram mot älgjakten för gemenskapen med jakt- kamraterna. Det ges plötsligt tillfälle att umgås under gemytliga former, berätta jakthistorier och äta och dricka tillsammans. Det lär finnas företag som stänger under älgjakten!



OKTOBER

Om löver av trän icke gärna vilja falla,
Då få vi en kall vinter för alla
Många kålmaskar nästa månad vilja komma
som frukten göra ganska liten fromma

Inte heller oktober svämmar precis över av helgdagar eller andra bemärkelsedagar, varför detta kapitel blir synnerligen kort. Oktober kallades tidigare för "slaktmånaden". Det var då dags att börja slakta av sitt djurbestånd så att det inte blev alltför många djur som skulle ha mat under den långa vintern. Det skulle i oktober fortfarande i förråden finnas kött kvar från föregående slakt, och det var viktigt. Att stå köttlös under en aldrig så kort period betydde otur, köttet fick inte gå ur huset, berättar Bert Olls i boken "Året i byn". Länge tillgick slakten så att djuret skars i halsen och lämnades att förblöda. Så småningom upptäckte man dock att det var både barmhärtigare och enklare att först bedöva djuret med ett slag i huvudet. Slaktaren hade inte precis hög status förr i tiden, hans blodiga hantering ansågs obehaglig och han hamnade långt ner på rangskalan. Det fanns förstås slaktare som gärna levde upp till sitt dåliga rykte och drack till exempel blodet som sprutade ur det slaktade djurets strupe.



HÖSTEN

Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar afsked och svalorna fly!
Blomman har bäddat i mossan sin graf,
Vågorna brusa på villande haf.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
Skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed;
Regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
Och i sin urna tar tårarna mot
Sommarn här nere har slutat sitt lopp,
Där uti stjärnorna tindrar han opp.

"Visbok för barn utgifven av studentföreningen D.Y.G:s söndagsskolekomite´ 1905"



NOVEMBER

Vill du veta hurudan vintern vara må,
Så skall du Allhelgona Dag i skogen gå,
Och därefter en bok uppleta,
Varpå det du skall få veta,
Där må du dig en spån avskära
Är han torr, varm vinter vill dig nära,
Men är samma spån våt och fuktig
Då kommer en kall vinter duktig

Den första november infaller alltid Allhelgonadagen. Den var förr en helgdag men genom ett beslut av kung Gustaf III togs den bort som helgdag 1773. Nu är den alltså ingen röd dag i almanackan längre, men det är däremot "kusinen", Alla helgons dag. Den sistnämnda dagen infaller inte på något bestämt datum, däremot på en bestämd veckodag. Det handlar om en lördag, den som infaller omedelbart före eller omedelbart efter 1 november. Ibland kan de två allhelgonadagarna således sammanfalla och då blir även Allhelgonadagen alltså helgdag. Vem sa att vår almanacka är lätt att förstå sig på? Av namnet på dagen framgår att den ursprungligen var tänkt till hedrande av just helgon, inte vilka döda som helst. Dessa hedrades i stället på Alla själars dag, som inföll 2 november.I mitten på 1900-talet blev det vanligt att sätta brinnande ljus på sina bortgångna anhörigas gravar, och gärna då på Alla helgons dag. "Gravsmyckningsdagen" har ju blivit ett begrepp och även om det sätts ljus på gravarna även på julaftnar, födelsedagar och liknande så är det Alla helgons dag som är den stora gravsmyckningsdagen. De senaste åren har dessa något äldre seder runt Alla helgons dag fått sällskap av några,för oss svenskar, yngre. Det handlar förstås om firandet av Halloween. I England heter 1 november All Hallows Day, dvs Alla Heligas Dag. Kvällen innan, 31 oktober således, kallas All Hallows Evening. Det är detta som av bekvämlighetsskäl(?) dragits samman till Halloween. Denna natt är på många håll i världen en spöknatt där det onda måste besvärjas(som vår skärtorsdag, ungefär) och det har bland annat skett genom att man själv har klätt ut sig i de gruvligaste masker, tänt eldar och bränt häxdockor. I USA är Halloween en mycket stor helgdag och där klär barnen ut sig till spöken och häxor och vandrar runt i husen medförande någonting att samla godis i. När innehavaren av huset öppnar dörren ropar "häxorna" BUS ELLER GODIS? Har man tur har man just köpt en påse godis och kan ge häxbarnen. Om man inte gör det kan man nämligen råka ut för diverse olika spratt. Nu har man även i Sverige börjat ställa till med Halloweenpartyn, fester där alla ska vara klädda som spöken, häxor och liknande. Man säljer pumpor som man kan skära ut fula ansikten och tända värmeljus i, precis som i USA. Godis i form av pumpor finns det och ljus i form av pumpor. Affären för skämtartiklar, Buttericks i Stockholm, säger att Halloween eller Alla Helgons dag nu har blivit större än jul för deras försäljning. Man säljer spökmasker och maskeraddräkter som aldrig förr. Dessa spöktraditioner får anses vara svenskarnas allra nyaste.

Den 6 november är dagen som är en bakelse. Den firas till minne av kungen som också är en bakelse. Det handlar om Gustav II Adolf vars öde vi väl idag är ganska obekanta med. Vi vet att han dog 1632, vi vet att han blev skjuten och vi vet att det skedde i slaget vid Lützen just den 6 november. Möjligen känner vi också till att kungen med tiden blev tämligen fet. Men annars är kung Gustav II Adolf inte säkrskilt känd för oss alltmer historielösa svenskar. Om det inte vore för bakelsen. Den goda bakelsen med marsipan och med kungens bild ovanpå. Om vi aldrig under resten av året ägnar Gustav II Adolf ens en tanke så finns han, via konditorierna, ständigt i våra tankar på sin dödsdag 6 november. Låt vara på ett makabert sätt-på kungens dödsdag äter vi upp honom till kaffet!

Den 10 november är det fest i Skåne. Då är det nämligen Mårtensafton med gås och svartsoppa. Mårten, det var fransmannen St Martin av Tours, som enligt legenden försökte slippa bli biskop genom att gömma sig i en flock gäss. De dumma fåglarna kacklade emellertid så mycket att St Martin upptäcktes. Att man äter gås just i början av november har delvis sin grund i att gåsen då är som fetast. Gammalt tillbaks var det inte alls bara i Skåne som man åt gås -det var istället rikligt förekommande på olika platser i landet. Men när man började bebygga landet var det snart bara Skåne som kunde erbjuda riktiga betesmarker för gässen och därför var det just där tradi- tionen fortlevde.Förr i tiden förekom det, även på andra plaster än i Skåne, att eleverna i s.k. "finare" skolor samlade ihop pengar för att skänka sin lärare en gås till Mårtensdagen. Går man på restaurang eller liknande i Skåne på Mårtensafton kan det tänkas att menyn ser ut såsom följer: Svartsoppa, kokt på gåsblod,Helstekt gås, och som avslutning äppelkaka eller "spettekaka" gjord på äggulor och socker.

Jag är en liten gåsapåg från Skåne
En skåning, som ni vet, är alltid trygg
Och fast jag är så nära sol och måne
jag sitter säker på min gåsarygg
Långt under mig där ligger som en tavla
det vackraste i världen man kan se
Både skogar, sjö och strand
blir ett enda sagoland
när man ser det lite grand såhär från ovan.



DECEMBER

Är Juleafton och Julenatt klara,
Förutan regn och väder så tag vara
Det året bliver nog både korn och vin,
Så får var nog till födan sin

När det gäller folktro, skrock, traditioner och vanor så finns det förstås ingen av årets alla helger som kan mäta sig med julen. Här tycks alla övernaturliga ha samlat sig, här finns det lika många sedvänjor som det finns människor. Även om det kristna budskapet alltmer har kommit i skym- undan i vår kommersialiserade värld så håller julen greppet som den största helgen. Vid det här laget känner väl också alla till att denna gemenskapens stora högtid innebär en oändlig ensamhet för många människor. Låt oss glömma det för en stund och ägna oss åt den magi, den fantastiska stämning som svävar över julen-den älskade och efterlängtade.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning
om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första
skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare
i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till
sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till
Davids hus, begav sig från Nasaret i Galieleen upp till
Judeen, till Davids stad Betlehem för att skattskriva sig
tillsammans med Maria, sin trolovade,son väntade sitt
barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att
föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade
honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte
fanns plats för dem inne på härbärget.

Så inleds berättelsen om Jesus i Lukasevangeliet. Detta julevangelium läses varje år i kyrkorna, och förr i tiden förekom det ofta i hemmen att någon av de äldre familjemedlemmarna läste högt ur julevangeliet på julaftonskvällen, i brasans sken, efter julmaten. Emellertid är det väl vid det här laget ganska klarlagt att när Jesus än föddes, så inte var det i december. Bland annat så är det vid den årstiden så pass kallt i Jesu födelseort att det inte är tänkbart att några herdar vistades utomhus då.Varför julen ändå har placerats just i denna kalla månad vet man väl inte riktigt,men en teori är att det är en gammal hednisk fest som fått lämna plats för den kristna julen-det var vanligt att man gjorde så för länge sedan, behöll gamla hedniska fester men fyllde dem med kristet innehåll.

Förr i tiden började julförberedelserna långt innan helgen stod för dörren. Julost kunde man ysta redan i september. Julgrisen skulle slaktas och korvar av flera slag tillverkas. Dessutom skulle man brygga juldricka. Varje gård skulle ha en egen juldricka och den tillreddes ofta i en tunna. När drycken var färdig användes den alls inte bara till måltidsdricka. I stället kunde stop med juldricka stå framme hela helgen så att man närhelst man ville kunde ta sig en klunk.

Julen får väl annars anses börja i och med första advent, då vi tänder det första ljuset i vår advents-ljusstake. Gammalt tillbaks var det inte en ljusstake man hade utan en gran, en adventsgran i vilken man varje adventssöndag tände sju ljus, ett för varje dag i veckan. Denna tradition hämtades, liksom mycket annat i vårt julfirande,från Tyskland. Under 1930-talet började man istället använda en ljusstake. Då hade även bruket att tända ett ljus varje söndag gjort intåg och vunnit gillande. På 1940-talet kunde man i pappershandeln skåda en nymodighet-adventsstjärnan, helt tillverkad i papper. Det ansågs först inte riktigt fint att ha en sådan, den var mer populär i de lägre socialgrupperna än i de högre-men i våra dagar har väl adventsstjärnan blivit en nästan omistlig del av julfirandet i såväl slott som koja.

Den 13:e december börjar vi på allvar känna att julen står för dörren. Då kommer som bekant ljusets drottning, Lucia, i sällskap med tärnor och stjärngossar och lyser upp vintermörkret med sina tindrande ljus.

Jag hälsar er alla som förr mången gång
med ljus i min krona och stämningsfull sång
Jag kommer när mörkast det är här i Norden
och allt synes dött och förfruset på jorden

Luciaseden som vi känner den idag är ett rent 1900-talspåfund. Däremot har den uråldriga anor. Lucianatten, eller Lussinatten, var i gammal folktro en av årets allra farligaste nätter. Då härskade de övernaturliga och man borde hålla sig inomhus om man var rädd om livhanken. Det var också strängeligen förbjudet att ägna sig åt någonting som snurrade, mala i kvarn till exempel. Gjorde man det kunde Lussepär komma sättande och det var inte nådigt. Lussepär, eller Lussegubben, det var djävulen det och honom bör man ju inte bråka med. Att mörksens makter var särskilt aktiva just under Lussinatten kan möjligen ha berott på att denna natt förr ansågs som årets längsta. Så lång var den, att kon av hunger bet i krubban tre gånger denna natt. Det ansågs också att man borde äta några extra frukostar innan dagsljuset bröt in, just för att inte bli alltför hungrig denna långa natt. Lussinatten var den sista natten man hade på sig att bli färdig med tröskningen. Därför gick man upp mycket tidigt, strax efter midnatt (Då nutida luciafirande ungdomar inte ens har krupit i säng således) och satte igång med tröskandet. När detta var färdigt fick man frukost och brännvin.

Lucia är annars, som de flesta väl vid det här laget vet,ett helgon som levde i Syrakusa på 200-talet. Hon var trolovad med en hednisk yngling och övertalade sin mor att ge hemgiften åt de fattiga. Fästmannen blev då så uppbragt att han såg till att Lucia blev dömd till intagning på ett horhus. Lucia vägrade (vilket man kan förstå...)och man tvingades skicka efter en bödelsdräng som dräpte henne genom att sticka henne i halsen med ett svärd. Lucia blev helgon, hon blev Sankta Lucia. Det är detta helgon som gett den 13 december sitt namn-men sången Sankta Lucia som de flesta kan någon version av, handlar i sitt original inte om helgonet utan om en stad med samma namn. Hur uppkom då vårt nutida Luciafirande? Det vet man inte riktigt, men ett förslag, utförligt beskrivet av Jan-Öjvind Swahn i "Den svenska julboken", går ut på att Lucia är en efterföljare till en tysk företeelse, Christkindlein, Jesusbarnet helt enkelt, som delade ut presenter till barnen vid jultid. Detta Jesusbarn framställdes av en ung flicka i vit särk och med gloria över huvudet. Den seden flyttades på 1600-talet över till Sverige. Jesusbarnet brukade i denna tappning även dela ut kakor eller bullar, från början kallade "dövelskatter"(=djävulskatter), sedermera omdöpta till lussekatter. Den äldsta skildringen av ett "modernt" Luciafirande är från 1764, då kandidaten Carl-Fredrik Nymann fick stifta bekantskap med "Ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet...stora tända ljus i varsin silverljusstake". Det var i de högre stånden som Lucia redan vid den här tiden började bli "på modet". I enklare hem fick man vänta åtminstone till 1800- talet innan en och annan student förde med sig luciaupptågen hem efter vistelse på skolan. Så sent som 1927 valdes en officiell Lucia för första gången. Det skedde i tidningen Stockholms Dagblads regi. Efter detta spred sig vanan att varje år rösta om Sveriges, Stockholms, Sundby- bergs o.s.v Lucia. Nu har väl snart varje ort med självaktning ett eget Luciaval. Men när Lucia står på tröskeln med sitt följe är hon alltså en besynnerlig sammansvetsning av traditioner från Italien, Tyskland och Sverige!

Den 21 december infaller Tomasdagen. I våra dagar inte någon speciell dag, men i äldre tider en påminnelse om att julfriden nu var inne. Brott som begicks under julfriden var belagda med dubbelt straff. Just på Tomasdagen kunde det hända att husets folk gick ut och reste två "julstänger", en på var sida om förstukvisten (dessa stänger kunde ibland också sättas upp på julaftonen). Stängerna var långa och hade toppruskorna kvar. Det förekom också på vissa håll att byns karlar samlades och gick runt och reste julstänger vid varje gård. Var gång man rest stänger skulle man ha förtäring av gårdens ägare. Det var inte sällan glögg det bjöds på och det är väl inte något orimligt antagande att de sista stängerna man satte upp kom lite snett. En annan tradition vid Tomas var att man då skulle säga upp till avflyttning gårdens råttor och möss. Det tillgick så att far i huset tog på sig sin bästa kostym och gick runt i gården och läste upp ett artigt formulerat uppsägningsformulär. Där kunde man tacka djuren för gott samarbete men säga att de nog skulle få det bättre i nästa gård. Om det fungerade berodde det säkert på att råttorna blev så chockade över att höra far i huset tala på det viset att de gav sig av hals över huvud. Annat mystiskt som antogs hända under Tomasnatten var att vattnet i åarna då brukade rinna baklänges och att källvattnet förvandlades till vin.

Den 24 december är vår väntan slut. Då är äntligen julen inne. Julen lär ju vara barnens högtid, men jag tycker att det vore lite orättvist om inte vi vuxna fick vara med och fröjdas, vi också. Själv fullföljer jag en egen jultradition som innebär att jag från den första till den 24:e hänger upp en tomtelykta med ett litet värmeljus på balkongen varje kväll. Den seden har sitt ursprung i att jag en gång hade använt lyktan vid fotografering och inte hade hjärta att släcka ljuset efter det. Istället hängde jag upp lyktan på balkongen och lät ljuset brinna ut. Kvällen därefter tände jag ett nyttt ljus, och så har det fortsatt. På julaftonen tänder jag ljuset redan på morgonen och fortsätter sedan tända nya ljus tills julaftonen nästan blivit juldag.Vad jag vill säga med detta är förstås att det i varje hus finns speciella jultraditioner och julfirandet är sig knappast helt likt från plats till plats. Gammalt tillbaks var det vanligt att man vid jul strödde ut halm på golvet i gården. Det finns bilder som visar detta. Emellertid försvann bruket så småningom, bland annat därför att många eldsvådor uppstod på grund av att de hemstöpta ljusen antände julhalmen. Julaftonen är, och har alltid varit, förknippad med mat. I det gamla samhället var den dagen kanske den enda som man kunde äta sig riktigt mätt på mat och bröd. En sed var att varje familjemedlem fick en hög med bröd, möjligen kompletterad med en ostbit eller något annat extra. Julhögen är ett känt begrepp i vårt land.Många riter kring julmaten var besvärjelser inför det nya året. Bland annat kunde man mitt på bordet placera ett skådebröd, och ju större kakan var, dess bättre gick skörden följande år. Redan på förmiddagen skulle julbordet stå dukat och den i byn som var först färdig med dukningen skulle bli först med att bärga skörden kommande år, berättar Bert Olls i boken "Året i byn". Vad som stod på bordet kunde förstås variera, men julskinka och korv från den egna grisen var förstås ett måste. Och så julgröten! Förr var det inte så lätt att få tag på risgryn, så i enklare hem var det knappast risgrynsgröt man satte i sig utan till exempel havregrynsgröt. En tallrik gröt måste förstås sättas ut på trappan åt tomten. Detta var den lön tomtenissen fick för att han såg efter gården året om(själv måste jag säga att om jag endast fick min lön en gång om året och dessutom i form av havregrynsgröt så skulle jag ringa fackföreningen).Det finns en rad sägner om hur illa det har gått för folk-oftast pigor och drängar-som har låtit bli att sätta ut gröten åt tomten. Denna tomte, ja. Det var ju inte precis någon rödrosig och fryntlig jultomte som fick grötfatet. Istället var det den gammeldags gårdstomten, en liten vresig grå figur som det var bäst att hålla sig väl med om man ville gårdens bästa. Varifrån kommer då jultomten? Jo, han började sin karriär som biskop, född år 270 i staden Patara. Han hette Nikolaus och gjorde underverk redan i dopfunten-han ställde sig upp i denna när han skulle döpas, nyfödd som han var. Som vuxen räddade han, berättas det, en gång ett skepp på vilket han själv och flera andra befann sig, undan stormen med hjälp av böner.Denna och liknande bedrifter ledde till att han efter sin död blev sjömännens speciella skyddshelgon. Det var till S:t Nikolaus man bad när skeppet höll på att förlisa. Han blev också så småningom skolpojkarnas beskyddare, och till jul kunde han i skolorna firas med diverse upptåg. Det kunde gå till så att någon vuxen var utklädd till S:t Nikolaus och delade ut presenter till snälla och lydiga barn. Efter diverse turer hit och dit slogs sedan detta helgon samman med vår elake lilla gårdsgubbe och blev till vår svenska jultomte. Sitt utseende har han fått dels från biskop Nikolaus, dels-genom Jenny Nyströms försorg- från gårdstomten.Jultomten hade ju också en föregångare, julbocken, som med päls och horn spankulerade omkring i gårdarna och delade ut presenter. Än idag kan vi se honom-nu i halmskrud med röda band runt benen!

Den 25 december är den dag då man i de flesta länder firar jul. Julaftonen har inte överallt samma stora betydelse som den har i vårt land. I exempelvis England och USA är det på juldagens morgon som barnen vittjar de strumpor de har hängt fram kvällen innan, och upptäcker att jultomten under natten klivit in genom skorstenen och lämnat gåvor i huset. Hos oss sammankopplar vi nog mest juldagen med julottan.

Var hälsad, sköna morgonstund
som av profeters helga mund
är oss bebådad vorden
Du stora dag, du sälla dag
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden
Unga
sjunga
med de gamla,
sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner!

Tidigt på juldagens morgon drar vi oss ur den goda sängvärmen för att åka iväg till kyrkan och uppleva den speciella julstämning som man bara får just där. Lite frusna och sömndruckna lyssnar vi till de magiska orden i julevangeliet, hör prästen predika om julens underverk. Vilken tid julottan börjar, kan variera. Ofta är det klockan 07.00. Själv går jag alltid i en kyrka där man ringer till ottesång redan klockan 05.00. Nuförtiden behöver man inte frysa när man sitter i kyrkan eftersom denna är uppvärmd på elektrisk väg. Förr kunde det dock krävas både en och två supar för att hålla värmen när man lyssnade på julottegudstjänsten. Det berättas att mödrar med småbarn ofta tvingades gå innan julottan var slut, just därför att de inte kunde hålla sig tillräckligt varma. Man ska också komma ihåg att julottan i gamla tider ofta hölls ännu tidigare än vad som är vanligt i våra dagar. Klockan 04.00 var inte ovanligt. På 1700-talet och tidigare till och med strax efter midnatt.Man får väl anta att man la sig och sussade en stund när man kom hem på den tiden.I folktron berättas det annars att det var farligt att komma alltför tidigt till julottan. Då kunde det nämligen hitta på att hända att man hamnade mitt i de dödas julotta. De döda hade tidigare vanor än vi levande och firade alltid sin julotta innan den vanliga ottan började. Det sägs att man ibland kunde hitta mull i kyrkbänken när man slog sig ned. Det var förstås ett tecken på att de döda hade varit där.

Den 26 december, annandag jul, heter namnsdagsbarnet Stefan eller Staffan. Det rör sig om en biblisk gestalt, en martyr vid namn Stefanos vars dödsdag lär ha varit just denna dag. Genom sitt vittnesbörd om Jesus fick han fiender vilka stenade honom till döds.Han kallas den förste martyren och om hans tragiska öde kan man läsa i Apostlagärningarna. Nu vore det ju för enkelt om man bara haft bibelns Stefanos att hålla reda på denna dag. För säkerhets skull har emellertid legenderna skapat ytterligare en Stefanos-fast möjligen är det ändå samme person. Han tjänade i alla fall som stallknekt åt kung Herodes och var den som först såg Betlehemsstjärnan. När han berättade detta för sin herre blev denne inte alls glad. Tvärtom såg Herodes stjärnetändningen som ett tecken på att en ny, ännu större konung var född (vilket ju inte var så illa gissat ).Kungen sa att det var lika omöjligt att en ny stor stjärna tänts som att den stekta tuppen framför honom på bordet skulle börja gala. Tuppen reste sig då upp,fastän stekt, och sa:"Kristus är född". Varpå Herodes i sin ilska lät ta livet av Stefanos. Skulle dessa två historier handla om samme person så måste alltså Stefanos tagits av daga två gånger vilket måste ses som ett svårslaget rekord. Emellertid är det alltså här vi har ursprunget till visan om Staffan Stalledräng.

Staffan var en stalledräng
Vi tackom nu så gärna
Han vattnar sina fålar fem
alltför den ljusa stjärna
Ingen dager synes än
Stjärnorna på himmelen
de blänka.

Det finns en rad olika versioner av Staffansvisan, de äldsta från medeltiden. Sankt Staffans dag har blivit begåvad med en del sedvänjor med anknytning till legenderna om Stefanos. På annan- dagens morgon kunde man förr i tiden företa en kappridning.Den som vann kapplöpningen skulle bli först med allt arbete under kommande år.

Den 31:a december är det dags att plocka fram den överblivna julmaten. Eller om man föredrar en ännu festligare meny med skaldjur och champagne istället för skinka och julmust när man vakar in det nya året. Om julaftonen är magisk hela dagen så är nyårsaftonen egentligen bara intressant de allra sista timmarna före tolvslaget. Då sitter man i en kluven stämning,upprymd och vemodig. En tradition på nyårsaftonen är Alfred Tennysons mäktiga dikt "Nyårsklockorna".

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö
Det gamla året lägger sig att dö.
Ring själaringning över land och vatten.

Den store skådespelaren Anders de Wahl läste i många år, från sekelskiftet till 1950-talet, dikten på Skansen i Stockholm. De sista åren satt han i en radiostudio och läste den. Efter de Wahls bortgång gjorde man ett uppehåll i diktläsandet ända fram till 1970-talet då en annan gigant på teaterscenen, Georg Rydeberg, tog upp traditionen och läste dikten iklädd den obligatoriska pälsen (måhända hanh hittat de Wahls gamla).Nu TV-sändes evenemanget direkt från Sollidenscenen. När Rydeberg avled 1983 efterträddes han av Sveriges sista skådespelare av den gamla skolan, Jarl Kulle. Han läste dikten till 1996. År 1997, efter Kulles bortgång, lästes "Nyårsklockorna" för första gången av en kvinna, skådespelerskan Margaretha Krook. Och när Nyårsklockorna tonat bort är klockan över tolv, det är nyårsdagen och vi är tillbaka där vi började den här sammanställningen. ett år har gått i Sverige.

 Øverst på siden

Foreningen Forn Sed 1999-2002