Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Folktro i vår tid
av: Kjell Dellert.

Så länge det har funnits människor, har det funnits folktro. överallt, bland alla folk har man sökt förklara det till synes oförklarliga med att gudar, spöken, troll, näckar och andra väsen drivit sitt spel i mörkret. Var det till exempel tovor i hästens svans på morgonen så var det förstås tomten som hade varit framme och gjort flätor nattetid. Var barnungen olik de andra i sin familj så var det inte omöjligt att trollen hade varit framme och lagt en av sina egna ungar i vaggan. Sov man oroligt på natten kunde det vara maran som red på ens mage. Min mormor, som var född 1909, hävdade bestämt att vättar existerade.

Visserligen kommer det fortfarande rapporter om spökerier här och var. En del påstår sig till och med ha sett tomten (jag vånne det vore sant...). Men i stort sett har nog den gamla folktron om skogens mystiska varelser dött ut i takt med att vi lärt känna alla skogar, alla prång. Det finns få platser där man kan tänka sig att troll huserar, få sysslor för tomten att utföra i vårt industrialiserade lantbruk. Det är inte längre mörkt vare sig om kvällarna eller nätterna eftersom vi har belysning i stort sett överallt. Det enda som vi fortfarande känner osäkerhet och rädsla inför är i stort sett döden, vilket kanske kan förklara varför spöktron har visat sig vara den livaktigaste bland våra föreställningar kring det okända. är därmed folktron utrotad, förvisad till muséer och bibliotek? Tvärtom, folktron lever i allra högsta grad-den tar sig bara andra uttryck än förr.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har gett ut två böcker om den moderna folktron; "Råttan i pizzan"(1986) samt "Den stulna njuren" (1994). Även här möter vi föreställningar som är uttryck för vår rädsla för det okända, för vårt fördömande av folk som står lite utanför samhället. Det är exempelvis många av oss som inte vet speciellt mycket om invandrare, om deras kultur, deras vanor. Det är okända områden för oss, och måste på något sätt dras fram i ljuset. Alla vet ju till exempel att maten i andra länder inte är som den svenska maten. Man äter både hundar, katter och vem vet vad! Och vad är, eller var åtminstone för några år sedan, själva symbolen för den utländska, konstiga maten? Pizzan! Man visste inte riktigt vad den kunde innehålla för ingredienser. Det skulle inte förvåna om det var råttkött i den! Se där-en modern folksägen uppstår! Därtill en så livaktig att den dök upp med jämna mellanrum i flera år. Så sent som i början av 1990-talet, då jag själv var övertygad om att alla svenskar hört historien om råttan i pizzan, berättade chefen en dag upprört om vad som hänt några bekantas bekanta till henne. De hade varit på restaurang, tyckt att köttet smakat konstigt och anmält detta. Det visade sig att restaurangen hade massor av frysta råttor i köket!

Det är just så historierna brukar se ut, berättar Bengt af Klintberg i sina böcker. Inga förstahandsuppgifter finns som regel, istället är det en bekant till en bekant, en släkting till en släkting o.s.v, som har varit med om händelserna. Oftast kan det också vara mycket svårt att övertyga berättaren om att historierna inte är sanna- precis som förr i tiden när man berättade om trollens bravader. Själv gick jag länge och trodde att invandrarfamiljerna hade för vana att bryta upp parkettgolvet för att plantera potatis. Den historien, som också finns i af Klintbergs bok, hörde jag som mycket liten och betvivlade den aldrig. Den skulle för övrigt ha ägt rum i det bostadsområde där jag då bodde, så självklart var den sann. En annan historia, som för övrigt utspelade sig på EPA i Jakobsberg i min barndom, var hur en dam försökte stjäla en fryst kyckling genom att stoppa den i hatten. Då hon kom fram till kassan svimmade hon av kylan. Denna berättelse, visade det sig, förekom inte alls bara i Jakosberg utan även bland annat i Säffle, Eskilstuna och Skåne. Kanske vill man med denna sorglustiga historia demonstrera moral: Man skall icke stjäla, ty då svimmar man vid kassan. För övrigt torde det vara mycket svårt att få plats med en fryst kyckling i hatten, men sådana petitesser bryr sig inte folktron om!

Att margarin innehåller cancerframkallande plastkulor som ska göra det lätt att bre på smörgås, har vi kanske också hört lite till mans. Skam till sägandes hade jag inte en tanke på att detta kunde vara en sägen förrän jag läste Bengt af Klintbergs böcker. Jag trodde i stället att det var ett av alla dessa oändliga rön om hur farligt allting är och brydde mig därför inte om det. Detsamma gäller ryktet att schampoot "Wash and go" framkallar håravfall. även detta är alltså en sägen, ett uttryck för den moderna folktron, vår rädsla för det okända. Hur många av oss känner till vad det egentligen finns i ett paket margarin?I en flaska schampoo? Och hur många av oss känner till hur de långa, mörka kloakerna under våra moderna samhällen är konstruerade? Det är inte underligt att folktron placerar både det ena och det andra där. är det inte ormar så är det råttor så oförhappandes lär ha stuckit upp sina huvuden i toaletter på olika ställen. Själv minns jag hur jag en lång tid efter det att jag hört en "rått-version" tittade efter både en och två gånger innan jag satte mig på toaletten i vår moderna höghuslägenhet. Bengt af Klintberg berättar att liknande historier finns i flera länder. I New York är det inget så ofarligt som råttor och ormar som huserar i kloakerna utan stora, vita alligatorer!

Som coca-coladrickare hajade man förstås till då man fick veta att en tand som lades en enda natt i coca-cola var upplöst och försvunnen redan morgonen därpå. Som tur är visade sig även detta vara ett uttryck för vår moderna folktro. Liksom det förr till exempel var farligt att utföra "kringgärning"(dvs något som går runt) under lussenatten är det nu farligt att dricka coca-cola. Ingen visste förr vad som gömde sig i mörkret runt stugan-ingen vet nu vad som gömmer sig i coca-colas hemliga recept. Men nu ska man ju inte förledas att tro att allt man hör är osant. Bengt af Klintberg redovisar en del sanna historier också. Som den om kungen som skulle köpa dataspel på Stor och Liten, varpå han avkrävdes legitimation av kassabiträdet. Stressad av sitt klavertramp glömde den senare sedan att "larma av" dataspelet varför det började tjuta och pipa när kungen skulle gå ut med paketet under armen. Denna historia lär i sina huvuddrag vara sann-och tur är väl det. Så sorgligt om en sådan rolig berättelse skulle vara uppdiktad!