Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Folktro och myt kring himlakropparna
av: Kjell Dellert.

Artikkelen ble publisert i Kvällsstunden 1997

När vi i Astrid Lindgrens berättelse om Emil i Lönneberga läser om hur folk går och väntar på en komet som sägs ska förinta jorden, så har vi fått oss en bit kulturhistoria till livs. Även om det inte överallt gick som i boken, där Emil själv förvandlas till en komet genom att, gående på styltor, fara med huvudet före genom ett fönster och "slå ner" mitt i festligheterna, så var rädsla för kometer inte alls ovanligt i den gamla tiden. Kometer var någonting okänt, något som rubbade de vanliga cirklarna, och som bekant kan sådant sätta igång fantasin. Kometen kunde vara en drake med lång svans eller den kunde vara ett varsel om jordens undergång. Den kunde också tolkas på ett mer "personligt" plan, dvs att den hade ett budskap till en speciell person eller folkgrupp. Bland annat sattes Vilhelm Erövrarens härnadståg mot England 1066 i samband med den komet som senare skulle kallas "Halleys komet" och som senast visade sig 1986 (Kan det förresten ha varit den kometen som bönderna i Emil i Lönneberga gick och väntade på- den visade sig 1910 då Astrid Lindgren var 3 år gammal).

Det fanns också en tro på att en jättekomet skulle svepa in världen i ett moln av cyanväte och på så vis utrota allt liv på vår planet. Vad kometens svans, dess hår (grekiska hår=koma) egentligen innehöll kunde man förstås i gamla tider bara spekulera om, men idag vet vi att cyanväte inte är en av ingredienserna. Istället är det fryst rymdgrus och frysta gaser som i hettan från solen tinas upp och följer kometen som en svans. Det finns uppteckningar, (redovisade i Carl-Herman Tillhagens bok "Himlens stjärnor och vädrets makter" ur vilken jag hämtat de flesta faktauppgifterna till denna artikel) där indianer berättar att de uppfattat en komet som en orm i full färd med att jaga månen.

Även när det gäller Vintergatan har indianerna sin egen förklaring till dess uppkomst. Det var nämligen så att då folket i söder kom till sin kvarn för att fylla på säd, upptäckte de att någon varit framme och ätit av deras mjöl. De gömde sig för att invänta tjuvens eventuella återkomst-och de behövde inte vänta länge. En stor hund kom lufsande och började äta av mjölet (vilket artikelförfattaren som hundägare finner märkligt...). Indianerna rusade fram och skrämde hunden, som med mjölet rinnande ur munnen sprang över hela himlavalvet. Spåren av hundens flykt syns ju ännu på himlen. Följaktligen heter Vintergatan "Där hunden sprang" hos indianerna. Nu för tiden känner vi till att Vintergatan visserligen förändras, men så lite att man med blotta ögat omöjligen kan upptäcka det. Förr i tiden, däremot, hade man uppfattningen att Vintergatan förändrades så mycket att man kunde spå väder efter den. "Den gamla svenska bondepraktikan" skriver följande:

"Vintergatan om hösten mycket svartfläckig, betyder mild och ostadig vinter; men ren och ljus, skarp och stadig vinter"

Det är väl inte många över 25 i vårt land som aldrig har hört Zacharias Topelius underbart vackra dikt om hur de två älskande, Salami och Zulamit, som bodde på varsin stjärna och aldrig fick se varandra. De fann på råd och började bygga en gångväg.

"I tusen år så byggde de med omotståndlig tro Och så blev Vintergatan byggd, en ståtlig stjärnebro"

Keruberna förargas över detta tilltag och skvallrar för Vår Herre, men:

.."Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned"

Denna myt finns också hos koreanerna. Där heter de två älskande Ching Yuh och Krjain Oo, men i övrigt är historien ungefär densamma.

Förr i världen troddes himlavalvet verkligen vara ett valv, ett valv som behövde stöd. I olika folks föreställningar skiftar förklaringen till hur himlavalvet hålls uppe. Hos grekerna var det jätten Atlas som bar det på sina skuldror, esterna föreställde sig att himlen fäst med en spik, enligt Carl-Herman Tillhagen sannolikt i Polstjärnan. Ett visst folk i västra Kanada menade att först en gud stöttat himlen , men att denne sedan blev trött och kallade på en man vid namn Amala som hade övernaturliga krafter. Guden placerade den påle som stöttade himlen, på Amalas bröst. Varje år gnider en tjänare in Amala med en speciell olja från vilda änder. Detta gör att Amala orkar hålla himlen uppe-men när oljan tar slut, går världen under.

Vad fanns då bakom himlavalvet? Många trodde att gudarna hade sin boning på andra sidan himmelskupolen, osynlig för vanliga människor. Ibland kunde man dock få en skymt av ljusvärlden där bakom-när det blixtrade till exempel. Eller, som schweizarna trodde, när Gud öppnade sitt fönster-månen, alltså. Även stjärnorna släpper ju ut ljus från världen bakom himlavalvet, och följaktligen har dessa stjärnor ibland setts som hål i himlavalvet. Esterna visste berätta att det var en hop ouppfostrade skräddarungar som fått tag i himlavalvet och med saxen och fingrarna klippt hål i det. Andra trodde att jättarna kastat sten mot himlen och slagit sönder den-eller också kunde det vara Gud själv som promenerat på himlen och gjort hål i den med sitt paraply...

Man fick inte peka på himlen, för det ansågs som förolämpande mot Guds skapelse. I Östergötland ansåg man att fingret ruttnade bort eller blev allvarligt inflammerat om man gav sig till att peka mot himlen. I Tyskland menades att man kunde peka Gud själv i ögat, medan man i Danmark trodde att det var en något lägre potentat, en Guds ängel nämligen, som kunde få fingret i ögat.

Stjärnorna har förstås en mängd historier kopplade till sig. Den enorma grekiska mytologi som finns runt stjärnorna och stjärnbilderna kan vi den här gången lämna därhän, även om den är mycket fascinerande. Det finns myter så det räcker ändå. Det är till exempel en utbredd tro att varje människa har sin egen stjärna. Det finns således lika många stjärnor som det finns människor, och när en människa dör-faller hennes stjärna. Nu lyser ju inte alla stjärnor lika starkt, eller, rättare sagt, de har olika storlek och befinner sig på olika avstånd från jorden. Deras skiftande lyskraft ville man förr förklara med att de klara och ljusa stjärnorna var själarna från höga och framstående personer medan de svagare stjärnorna var de lägre människornas själar. Resterna av denna tro på att varje människa hade sin egen stjärna lever kvar än i dag, i uttryck som "Det stod skrivet i stjärnorna att han skulle dö", "Han är född under en lycklig stjärna och "Hans stjärna står sannerligen högt" till exempel

Man kunde få veta sitt öde genom att räkna stjärnor. Om man räknade sju stjärnor, sju kvällar i rad, skulle den första av motsatt kön som därefter tog en i hand bli den som man delade livet med. En annan variant är att man drömde om sin tillkommande om man la sig att sova efter avslutad räkning. Men detta kunde också anses som syndigt eftersom man, som sagt, inte fick peka på himlen-och det är svårt att räkna stjärnorna utan att peka på dem. Sedan finns det förstås också folk som än idag är övertygade om att stjärnorna påverkar våra liv. Astrologin har många sympatisörer även i vår upplysta tid.

Att vara "soldyrkare" har kommit att betyda att man tycker om att sola sig. I gamla tider hade det dock en helt annan betydelse. Solen är förstås den viktigaste himlakroppen-ty trots att den är en stjärna lik alla andra stjärnor så förser den oss med ljus genom sin närhet till jorden. Man trodde att solen var ett levande väsen som man dyrkade och offrade till. det berättas från Danmark hur man, när solen stod högt på himlen, klättrade upp på taket och bredde ut lite smör som solen kunde smälta. Detta var väl ett offer av enklare sort, kan man säga. Även om man inte offrade till solen skulle man förstås akta henne. På vissa ställen förekom det så sent som på 1800-talet att flickorna neg och pojkarna bockade när solen visade sig på himlen på morgonen samt när den gick ner om kvällen. Solen ansågs vara en god makt-den kämpade mot det onda på människornas sida-troll, till exempel, spricker som bekant om de är ute när solen går upp. Detsamma lär gälla jättar, och det är ju inte heller särskilt vanligt att spöken visar sig i dagsljus.

I den grekiska mytologin hette solguden Helios. Han körde den stora solvagnen över himlavalvet varje dag. Om natten färdades han över de underjordiska vattnen i ett kar och var således tillbaka vid utgångspunkten varje morgon. Detta enahanda arbete utförde Helios år ut och år in, vardag som helg. En bedrift att beundra...En son till Helios försökte sig en gång på att köra solvagnen men var förstås inte mäktig uppgiften. Han bemästrade inte den stora vagnen utan körde för långt åt sidan så att han smälte den is som höll mäktiga vidunder fångna. Sedan gick allt överstyr. Solvagnen höll på att döda allt liv på jorden genom sin obarmhärtiga värme. Så småningom kunde dock Helios återta tömmarna och solvagnen körde som den skulle igen. Detta lär oss att solen inte är att leka med-även om den är en god makt så kan den vara obarmhärtig.

Det berättas hos eskimåerna, att solen är syster till månen. Från början levde de tillsammans på jorden, men en natt märkte solen att någon i mörkret försökte göra närmanden mot henne. Detta hände flera nätter i följd, varför solen måste fundera ut ett sätt att ta reda på vem den nattlige besökaren var. Hon kom då på att smeta lite sot på hans kind när han nästa gång dök upp. På dagen skulle hon sedan kunna identifiera honom. Döm om hennes förvåning när hennes bror månen nästa morgon dök upp med sotad kind. Solen blev så förskräckt att hon började springa. Månen följde efter och jagade henne ända upp på himlavalvet. Där sitter de än idag, syster sol och broder måne-och aldrig möts de igen.

Solen ansågs ha läkande kraft, och detta gällde även broder Måne- fast kanske mer med en dragning åt svartkonst. Månen är ju trots allt verksam under dygnets mörka timmar, då de övernaturliga driver sitt spel. I Indien dricker man vatten som månen lyst i, och därigenom får man del av månens styrka. Det förekommer också att man ställer ut mat på trappan som månen får lysa på. När livsmedlet sugit i sig månkraften tillagar man en måltid av maten och får på så vis i sig månens styrka. Hade någon drabbats av spetälska kunde han botas genom att betrakta spegelbilden av månen i mjölk eller smält smör. Alla som följde den amerikanska TV-serien "Rötter" minns säkert att man i Kunta Kintes by hade som sed att visa upp alla nyfödda barn för månen. Denna tradition följde Kunta Kintes ättlingar ända in i modern tid. Detta var inte någon isolerad företeelse utan tycks ha varit vanligt i fler afrikanska byar.

Det finns en utbredd tro att månen påverkar oss olika i ny och nedan. Låt oss först klargöra skillnaden på dessa månens två faser, ifall någon skulle vara okunnig om detta."Den gamla svenska bondepraktikan" säger följande:

"När månan är så vänd, att du med din vänstra hand kan taga in uti månans bukt, då är tecken att det är ny, och att månan växer.Men om du kan med din högra hand gripa däruti, då är det nedan, och månan tager av"

Det sades bland annat att om man sådde råg i nedan så åt haren upp den. Planterade man blommor i nedan så blommade de inte, och om man vid husbygge plockade mossa till isoleringen så måste detta ske i ny, annars fick man vägglöss i stugan. Högg man ved skulle detta göras i nymåne, annars brann det dåligt. Förlovning och bröllop skulle helst ske vid nymåne.

Månen, liksom solen, förmörkas ju ibland. Det har funnits en utbredd tro att det är diverse odjur och vidunder som då kalasar på de två himlakropparna, och för att jaga bort dessa borde man föra så mycket oväsen man bara kunde. När månen sedan tilltog igen antog man att man räddat den undan ett förskräckligt öde. Så sent som 1901 kom det meddelande från styresmännen i Shanghai att en solförmörkelse snart skulle äga rum. "Vid detta datum uppmanas alla inom civil och militär administration att rädda och vakta Sol och Måne"

Gubben i Månen talas det ju om. Att det är månens fläckiga yta som satt fantasin hos folken i rullning är väl ganska säkert. Med lite god vilja kan man se både det ena och det andra i fullmånen. I Australien tycker man sig se ett kattansikte i månen. I Fjärran Östern är det en kanin eller hare som huserar där. Här i Sverige är det dock definitivt en gubbe som bor i månen. Det ser vi varje år när vi hänger upp våra glada, färggranna kräftlyktor...