Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket
Blixt & dunder -vädret i folktron
av: Kjell Dellert.
Att det är guden Tor som är ute och åker vagn när åskan går, det känner vi till. Det förekommer ju än idag, i vår upplysta tid, att vi refererar till Tor när åskan rullar på som värst. Och rullar, är just ordet. Dundret man hör när det åskar, det är just ljudet av åskvagnen, dragen av två bockar, som rullar över himlavalvet, menar nordisk folktro. När det blixtrar är det guden som kastar sin hammare, yxa eller liknande mot jorden. Kanske för att utrota troll. Det var nämligen en av Tors (och även Odens, för övrigt)uppgifter; att utrota trollen. Då och då hände det förstås, att man i markerna hittade dessa vapen som Tor slängde omkring sig. Spetsiga eller på annat sätt ovanliga stenar troddes vara "Torviggar" eller "Torkilar", och hittade man en sådan skulle man vara rädd om den eftersom den hade magisk kraft. Den "kloka gubben" kunde skrapa lite på en sådan sten och blanda i sin medicin så blev medicinen ännu "starkare" . Man kunde också lägga en "Torkil" hos barnet i vaggan, så var den lille skyddad mot vättar och troll. Om man fäste en sten i fiskeredskapen så blev fångsten större. Den skyddade också mot blixtnedslag om man hade den hängande i spjällsnöret eller liggande på ugnen.
Det fanns även andra sätt att skydda sig mot åskan och blixten. Till att börja med fick man inte nämna ordet åska. Enligt principen "När man talar om trollen så står dom i farstun" så var det nämligen som att kalla på åskan om man nämnde den vid dess rätta namn. Om åskan ändå kom kunde man till exempel samlas i stugan och läsa högt ur Bibeln. Vidare fick man inte skratta eller skämta. På vissa håll ansågs det att man borde kasta ut katten på gården eftersom den drog blixten till sig.
I andra länder, där Tor är okänd, har man förstås haft sina egna förklaringar till varför det åskar och blixtrar. Grekernas "övergud" hette Zeus, och han tjänstgjorde även som åskgud. Honom kunde man be om hjälp mot olika faror. I Rom hette motsvarande gud Jupiter. I Estland hade man en åskgud kallad Taara. Orsaken till hans dunder var att han var ute och jagade Fan själv. Därför ansåg esterna att man borde stänga dörrar och fönster när åskan bullrade-annars kunde Den Onde klättra in och gömma sig i huset, berättar Carl-Herman Tillhagen i boken "Himlens stjärnor och vädrets makter" ur vilken jag hämtat faktauppgifterna till denna artikel.
Det var förstås inte bara runt åska och blixtar som folktrons funderingar kretsade. Blev det dimma, till exempel, kunde man skämtsamt säga "Jättegubben bolmar på sin pipa", "Haren håller på att baka" eller "Trollmor har ställt till med byk". Mer allvarlig var tron att dimman kom med pesten, eller att de övernaturliga sänt den för att lura folk vilse eller tvinga skepp i sjönöd. Även i molnen kunde det enligt vissa föreställningar finnas farligheter som demoner och annat. Vissa folk trodde att gudarna dolde sig i molnen för att inte vara synliga för människorna. I Svenska Finland visste man till och med vilken konsistens molnen hade. De bestod, menade man, av en fiskromsliknande massa. Ibland föll molntappar ner på jorden och kunde då upptäckas som en gul hinna på vattenpölarna eller ett vitt slem.
Om moln och dimma kunde betyda obehag så var däremot daggen något nyttigt och lyckobringande. Daggen ansågs komma från gudarna och besitta magisk kraft. Kineserna menade, att på månen växte Livets träd, och drack man dagg från Livets träd blev man, liksom gudarna, odödlig. Det säger sig självt att de som kom i tillfälle att prova drycken inte var någon mångtusenhövdad skara, precis. Den svenska midsommarnatten är ju mycket magisk, och den dagg som kunde samlas den natten ansågs vara extra användbar. Om man rullade sig naken i midsommarnattsdaggen fick man god hälsa under det kommande året, ansåg man. Om man istället drack daggen-som samlats upp i till exempel ett lakan som dragits genom gräset-så slapp man värk. Nuförtiden ägnar sig många ungdomar på midsommaraftonen åt att dricka annat än dagg-och mycket riktigt har de också värk i huvudet på midsommardagen. De kloka gubbarna och gummorna menade, att dagg från kyrkogården kunde vara extra effektivt om man ville bota sjukdomar, men man fick gå varsamt fram vid samlandet-dagg från en gravsten kunde man till exempel ta med hjälp av en fågelfjäder. Dagg kunde vara verksamt mot eksem, finnar, fräknar, reumatism och skabb, bland annat. Blandade man den i degen så brändes inte brödet i ugnen!
Människan känner sig ju ganska liten när hon står inför naturens ofantliga krafter. Det allra mäktigaste är kanske ett åskväder, men även en rejäl storm kan få en människa att ödmjukt böja sig för naturkrafternas övermakt. I en estnisk legend berättas hur vindarna uppstår genom att en man, gömd i skogen, andas. Han andas bara genom den ena näsborren-andades han ur bägge skull en orkan uppstå som förstörde människans boningar. Esterna menade också att det fanns en Vindfader, en Vindmoder och Vindbarn. Var vindbarnen inte snälla kunde Vindmodern stoppa ner dem i en säck. Oftast var det Nordanvinden som låg i säcken eftersom han var den bråkigaste av barnen. På många håll har man ansett, att vindarna höll till uppe i bergen, och att man därför inte borde vissla eller föra liv när man närmade sig dessa. Då kunde man väcka vindarna till liv. Hur viktig vinden var för människorna berättas i följande tyska historia: En man klagade över vädret, och Vår Herre beslöt att låta honom sköta vädret under sommaren. Mannen satte igång, och efter sådden lät han det regna lite, varpå han lät solen skina. Därefter släppte han ner ytterligare lite regn. Säden växte och frodades och alla tyckte att mannen skötte vädret på ett mycket bra sätt. Men när skördetiden kom, fann man att alla de stora, granna axen var tomma! Mannen hade glömt att låta vinden befrukta dem.
När det gäller det livgivande och förödande regnet, så har många folk trott att det kommer av att gudarna gråter och att deras tårar faller till jorden. Detta har man ibland sökt utnyttja vid svår torka-man har helt enkelt givit gudarna anledning att gråta. Man kunde döda en fågel-som ju ansågs höra hemma i himlen-och på så sätt göra gudarna ledsna och få regn. I Afrika förekom det att man kastade en slav till krokodilerna för att få regn, berättas det. Det fanns också särskilda "regnmakare"-oftast en trollkarl eller medicinman, som fick som uppgift att ordna regn. Detta skedde ofta genom att man till exempel skvätte vatten omkring sig för att visa gudarna att det var regn man behövde. I Norden förekom det att man härmade åskans ljud på något sätt-fick man åska, fick man ju också ofta regn. Men förhållandena kunde förstås också vara omvända-man hade för mycket regn och ville stoppa det. Det fanns många metoder, men en av de finurligaste användes i Kina. Där visste man, att oväder kom från norr och sol och torka från söder. Följaktligen stängde man norra stadsporten och öppnade den södra. på så sätt visade man regnet, att det inte längre var välkommet!
