Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Bland jättar och troll
av: Kjell Dellert.

Det berättas att jorden, innan människan kom att ta den i besittning, befolkades av jättar. Så stora var dessa klumpedunsar att en av dem råkade skapa Gotland genom att kasta en handfull jord ut i havet. Hålet där han tagit jorden vattenfylldes och blev Vänern. Jätten tog ännu en handfull jord men orkade inte kasta den lika långt. Kastet nådde bara strax utanför den småländska kusten. Så blev Öland till. Och i hålet efter jorden bildades Vättern.

Man kan förstå att folk fordomdags var rädda för dessa jättar. I regel antogs jättarna vara utdöda, man såg mest spår efter dem i naturen. Låg stora stenhögar på bergen hade jättarna förstås haft krig där i forntiden. Två runda fördjupningar i berget kom sig av att en jätte där hade vilat sig när berget ännu var mjukt och formbart! Men även om jättarna oftast antogs utdöda eller utflyttade till Dovrefjäll kunde det hända att man träffade på dem. En sägen berättar hur en flicka som varit ute alltför sent vallandes sina kor mötte en jätte. Han blängde på henne och sa "Dagen är din och natten är min". En av jättarnas uppgifter var just att se till att folk höll sig inne om nätterna-nätterna var ju den tid då de övernaturliga verkade. Dagtid var de tvungna att hålla sig undan.

Jättar, liksom andra övernaturliga väsen, var förstås inte förtjusta i kristendomen. Ändå berättas det att jätten Finn hjälpte till att bygga Lunds domkyrka! Fast då skedde det under vissa förutsättningar. Finn tog löfte av byggmästaren att, när allt var klart, jätten skulle få antingen solen och månen eller byggmästarens båda ögon som belöning- om inte byggmästaren före det hade lyckats gissa vad jätten hette. Det var ju inte det lättaste, men byggmästaren hade tur. När han satt på en kulle hörde han ett barn skrika inuti kullen. Sedan hördes en kvinnoröst säga "Gråt inte. Snart kommer pappa Finn hem med sol och måne som du ska få leka med". Jätten Finn blev inte särskilt munter när han kom underfund med att han byggt en domkyrka utan att få betalning för det. Han blev rentav så arg att han tänkte döda byggmästaren. Men då grep Gud in och förstenade jätten. Han och hans fru lär än idag kunna beskådas i Lunds domkyrka, som stenstoder.

Annars var det vanliga att de stora lufsarna gav sig av när det kom en kyrka till bygden, för kyrkklockor kunde de inte tåla. Först försökte de oftast sabotera kyrkbygget genom att kasta stora stenar mot det. Sådana stenar kan fortfarande ses runt om i landet. Någon av dessa stenar lär till och med vrida sig ett varv när kyrkklockan slår. Men jättarna förlorade alltså kampen mot kristendomen. Folkloristen Ebbe Schön berättar i boken "Älvor, vättar och andra väsen" om folk som mött jättar som tvingats flytta på grund av kristendomen. Dessa jättar har hörts klaga till exempel "I Bottna berg var bra å bo om det inte vart för prästens bjälleko". Härvid menade alltså den poetiske jätten kyrkan.

Men jättarna hade andra fiender än kyrkan. Även de gamla asagudarna Oden och Tor var ute efter dem. Dessa båda gudar jagade även jättarnas mindre "sysslingar", trollen. När blixten slog ner i ett berg hade folktron genast en förklaring: Det bodde förstås troll i berget och sådana kunde guden Tor som sagt inte tåla utan kastade sin hammare mot deras boningar.

När det gäller trollen så har vi väl alla en bild av dessa som fula, knotiga och klumpiga, skrattande ett Sven Arefeldt-skratt. Denna bild har dock skapats främst av konstnärer som John Bauer vars illustrationer till sagosamlingen "Bland tomtar och troll" ju blev klassiska. I folktron, däremot, var trollen oftast väldigt lika människorna. Det enda som skilde dem från människorna var svansen, som trollet försökte dölja under kläderna. För övrigt finns det sägner som berättar att man inte alls kunde se trollen om man inte var född under spöktimmen. Ville man skaffa sig förmågan att se i det fördolda kunde man krypa under en likkista i vilken det låg en död människa(man för förmoda att inte många försökte sig på denna metod). Trollen kunde även ta skepnad av annat; som hundar, katter och nystan var det inte ovanligt att se dem.

Trollen ansågs vara skadliga väsen som man gjorde bäst i att akta sig för. Det värsta som kunde hända var att man blev bergtagen. Då blev man intagen i trollens värld och fick sitta där tills värdfolket behagade släppa ut en. Detta kunde påskyndas genom att man inte åt eller drack av det trollen ställde fram.

Allra bäst var det förstås att be en bön eller sjunga en psalm. Då kunde man bli utsläppt fortare än kvickt. Men det gällde att vara försiktig just när porten öppnades för trollen försökte då ofta sticka den bergtagna med sina spjut. Mötte man trollen ute kunde man klara sig från dem genom att springa tvärs över fårorna i en åker. Då kunde inte trollen följa, eftersom det bildades korstecken på åkern! Stål skyddade förstås-det skyddade mot allt övernaturligt. Man kunde också betala tull när man gick förbi trollberget.

Var man inte tillräckligt vaksam när man hade ett nyfött barn i huset kunde trollen smyga in och byta ut ungen mot en av sina egna (man kan fråga sig varför-människoungar bör ju ha varit mindre lockande än trollungar i trollens ögon). Man hade fått en "bortbyting" på halsen. Först märktes ingen skillnad, men så småningom fick den lilla en så glupande aptit att man måste förstå att någonting var galet. Huvudet på ungen växte också mer än kroppen och huden blev brunaktig. Öronen var håriga både inuti och utanpå. När man insåg att barnet var ett troll och inte en människa måste man lura det att avslöja sig. det kunde ske på många sätt. Man kunde till exempel ta en grantopp och vispa gröt i ett äggskal. Då kunde inte bortbytingen hålla sig utan rätade ut sig i sin fulla längd och utbrast något i stil med " Sju ekeskogar har jag sett växa upp och ruttna ner, men aldrig har jag sett en så stor visp till en så liten gryta".

Då trollet således var avslöjat kunde man ta en brödspade och låtsas stå i begrepp att steka trollet i ugnen. Då brukade trollmor komma sättandes och byta tillbaka ungarna. "Så ont hade jag aldrig kunnat göra din unge som du tänkte göra min" kunde hon säga, släpandes trollungen efter sig ut i skogen. Nuförtiden ser man inte så ofta troll. Detta sägs bero på att Tor utrotade dem redan i början av 1900-talet. Själv vet jag att detta inte är sant- jag har själv ett litet rödhårigt treårstroll hemma hos mig!