Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Tomten i tro och tradition
av: Kjell Dellert.

Vår svenska jultomte är inte mer är drygt 100 år gammal (han är, som Jan-Öjvind Swahn skriver i sin bok Den svenska julboken, inte stort äldre än han ser ut)

Men dessförinnan hade man i Sverige menat en annan person, när man talade om "tomten"- en person som man snarare fruktade än längtade efter. Denne folktrotomte kunde visst vara en mycket nyttig person- om man höll sig väl med honom. Som namnet antyder passade han alltså tomten, gården. Innan hans namn förkortades till bara tomten kunde han kallas "Tomtgubbe", "Tomtagubbe" "Tomtebisse" .Om man hörde någon rumstera omkring på gården nattetid så var det troligtvis tomten som skötte sina sysslor. Han såg till djuren, vakade över gården, kanske lagade trasiga saker, malde mjöl- kort sagt; han var till en väldig nytta. Och den enda belöning han ville ha var en tallrik gröt på julafton- en tallrik gröt med smör.

Det berättas att en bondhustru en gång gjorde gröten för lös och dessutom la på smöret medan gröten var för varm. Det fick som resultat att smörklicken smälte och rann ner och la sig under gröten. När tomten sedan kom för att inkassera sin ersättning för ett års slit så trodde han att bondhustrun struntat i att lägga på någon smörklick. Tomten blev då så arg att han slog ihjäl gårdens bästa mjölkko! När han lugnat sig lite bestämde han sig för att i alla fall äta upp gröten. Då kände han ju att det trots allt fanns smör i den och blev ångerfull. Hur skulle han nu lösa detta? Jo! Han gick till kyrkoherden, som han visste hade fina kor, och bytte helt sonika ut den döda kon mot en levande. det tyckte tomten att kyrkoherden hade råd med (dessutom var väl inte kyrkans folk och folktroväsendena särskilt såta vänner).

Det var alltså, som sagt, viktigt att hålla sig väl med tomten, annars kunde det gå illa. Men man fick inte heller överdriva sin uppskattning. Det sägs från flera håll i landet att en familj en gång ville visa hur nöjde de var med tomtens osjälviska slit genom att ge honom nya kläder. Men när far i huset gick ut för att se om tomten blivit nöjd med sin gåva, fick han se denne stå och spegla sig i ett av fönstren, sägandes:

Nu är Nisse granner

Han sig inte dammer

Nu siktar Nisse aldrig mer

Tomten blev alltså så mallig över sina nya kläder att han inte ville arbeta mer, och riskera att smutsa ned dem!

Hade man ingen tomte på gården, men ville skaffa en, så kunde man på juldagsmorgonen lägga ut ett par handskar bakom kyrkan efter julottan. Då kom det säkert en arbetslös tomte och förstod vinken. Var man inte nöjd med sin tomte kunde man säga upp honom på Tomasdagen. Det gällde bara att göra det på rätt sätt. Blev tomten sårad över uppsägningen kunde det hända att han tog hela ladugårdstaket med sig när han åkte från gården!

Denna lite skrämmande folktrotomte genomgick sedan en förändring och en sammansmältning med den internationelle St Nikolaus och blev så småningom den godlynte julklappsutdelaren som vi känner idag. Två personer i Sverige ska främst äras som hans andliga föräldrar: Konstnärinnan Jenny Nyström och skalden m.m. Viktor Rydberg. 1881 skrev Viktor Rydberg sin välkända dikt "Tomten"- den publicerades inte vid juletid utan i april, vilket visar att det var folktrons tomte dikten handlade om. Dikten illustrerades av den då 24-åriga Jenny Nyström, och hon fick sedan bilda skola för hur den svenska tomten såg ut. Än i dag skickar vi julkort med hennes tomtemotiv och läser Viktor Rydbergs dikt med de välkända inledningsraderna

Midvinternattens köld är hård

Stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma

Månen vandrar sin tysta ban

Snön lyser vit på fur och gran

Snön lyser vit på taken

Endast tomten är vaken