Denne artikkelen er publisert med forfatterens tillatelse.
Artikkelen er tidligere publisert i Artikelbiblioteket

Nattravnar och dödergökar - fåglarna i folktron
av: Kjell Dellert.

Artikkelen ble publisert i Kvällsstunden 1997

Att södergök är dödergök, och möjligen att västergök är bästergök-det känner väl de flesta till. Men sägenfloran runt våra fåglar är mycket rikligare än så. De flesta fåglar, från kungsfågeln till örnen, finns representerade i folktron. I den här artikeln hämtar jag de flesta uppgifterna från Carl-Herman Tillhagens "Fåglarna i folktron", men även från "Jägarskrock och skytteskälva" av Sven A. Melin.

Ett flertal fåglar sägs på olika håll i vårt land,och andra, vara Satans fågel. Kråkan, skatan och till och med den stackars svalan har ibland fått dras med det epitetet. Emellertid är det knappast någon tvekan om att det är korpen som i folktron är Skams fågel nummer ett. Inte bara är han svart och låter obehagligt, han har också den i sammanhanget viktiga vanan att äta as. Korpen kunde flyga med häxorna på kvasten när färden gick mot Blåkulla, berättas det. Överhuvudtaget var han nära förbunden med trolldom och djävulstyg. Han var den som följde kloka gubben eller gumman till graven, och han var den som kom krypande ur munnen på Judas när gudsförrädaren hängt sig. Korpens avföring lär ha varit ett bra botemedel mot tandvärk, och om man smorde sin bössa med hans blod blev träffsäkerheten större, berättas det. Det senare lär hänga ihop med att korpen inte bara är Den ondes fågel utan också asaguden Odens. Hans två korpar Hugin och Munin, som flög runt världen för att hålla Oden ajour med vad som där tilldrog sig, följde också med sin herre på jakt. Korpen är ursprunget till sägnerna om "nattravnen". Ravn betyder just korp, och nattravnen troddes vara en döds osaliga ande som nattetid surrade omkring i luften.Framför allt var det självmördare och människor som inte vilade i vigd jord som dömdes att bli nattravnar. Denna fasansfulla fågel lät "som en osmord, gnisslande träharv som man drar över stenig mark". Såg man på den blev man blind. Emellertid kunde man skydda sig genom att lägga sig på marken-fågeln kunde aldrig komma längre ner än en oxe bär oket. Man borde också se till att den gård på vilken man framlevde sina dagar inte var kringbyggd-nattravnen kunde nämligen bara sätta sig att vila på en helt kringbyggd gård. Detta om nattravnen. Om korpen kan man tillägga att den är en mycket artig fågel emedan den alltid presenterar sig när man råkar på den. "kååårrp....kååårrp" låter den faktiskt!

Om kråkan berättas det bland annat, att han fått sin mörka fjäderdräkt genom att flyga genom en skorsten i ett försök att smita från notan på grönfinkens värdshus! Annars var kråkan ansedd som en duktig spåman. Om flera kråkor väsnades nära huset kunde man vänta dödsbud på gården. Om kråkan satt på kyrktornet och kraxade innebar det att någon i församlingen skulle dö.Ett talesätt säger:

Fem kråkor-fröjdeljud
Tre kråkor-bröllopsskrud
En kråka-dödens bud

Men gudskelov var det inte bara om döden kråkan talade. Han kunde vara väderspåman också. Exempelvis sades det att, när flyttfåglarna återvände, kråkan var först-och så många gånger han upphävde sin vackra röst första gången han hälsade på,så många veckors slädföre återstod ännu! Och "om kråkan flaxar vilt på vårliga dagar blir grödan fin i våra hagar" Hade man feber kunde man göra ett omslag att kråkkött; det lär ha varit verkningsfullt, liksom kråkfett mot frostsår.

Det var en gång en gråsparv som hade bekymmer och ville döva dem genom att berusa sig (fåglar är inte alltid så intelligenta, som bekant). Han proppade sig full med maltkorn och snart kände han den önskade effekten. Tyvärr hade han tagit i så mycket att han trillade ner från det tak på vilket han satt-och då bar det sig inte bättre än att gårdskatten var framme och ville kalasa på sparven. Trots sin ringa nykterhet hade sparven sinnesnärvaro nog att påstå för katten att det i hans hemtrakter var brukligt att läsa bordsbön innan man åt. Katten ville inte visa sig ohyfsad utan sade "jam jam", varpå sparven, nu helt nykter, åter flög upp på taket. "Aldrig mer ska jag supa mig full" sa sparven. "Och aldrig mer ska jag läsa till bords" sa katten. Orsaken till gråsparvens litenhet står enligt folktron att finna i det faktum att sparven, då Kristus hängde på korset, flög runt frälsaren och pinade honom genom att säga "Han lever, han lever". Jesus dömde sparvarna till att framgent livnära sig enbart på smulor och ogräsfrö, varför de småningom krympte och kom att tillhöra de minsta fåglarna. Andra exempel på föreställningar om gråsparven är att aska från brända sparvar är bra mot gulsot, samt att en havande kvinna kunde få veta könet på sitt barn om hon gav akt på sparvarna. Flög dessa tätt förbi fönstret blev det en pojke, nämligen.

Även lärkan har sitt väsen förankrat i religionen, enligt folktron. Det var nämligen så att Jesus, när man skulle fånga honom för att korsfästa honom, inte alls följde med så godvilligt som Bibeln påstår. Istället försökte han gömma sig i en skog, och lärkan hjälpte honom genom att leda förföljarna på villospår. Men vakteln skrek "här går han". Vipan fortsatte "gömmer sig" och duvan sa "i buskarna där", och frälsaren blev infångad. Domen över de tre förrädarna blev hård-vakteln blev dömd till att alltid gå, aldrig flyga. Vipan tvangs för evigt gömma sig i säven och duvan fick som sitt straff att aldrig kunna bygga bo någon annanstans än i buskarna. Lärkan, däremot, som försökt hjälpa Kristus, blev välsignad och från den dagen kunde hon alltid flyga högre än andra fåglar, och dessutom fick hon förmågan att sjunga och flyga samtidigt-en kunskap som inte är alla fåglar förunnad. Lärkan anses väl ofta vara en vårens förebådare-men att hon inte var att lita på fastslås i följande talesätt: "Första lärkan har sju yrväder i stjärten", "En sjungande lärka gör ingen sommar" "När lärkan snöat ner tre gånger blir det vår" "Lika många dagar som lärkan drillar i mars, får den tiga i april" Lärkan står under beskydd av jungfru Maria och kallas den fromma, eftersom den aldrig glömmer att tacka för maten. Om man önskar att ens barn ska bli gudfruktigt ska man som första mål ge det en rostad lärka. Åtminstone artikelförfattaren har dock viss förståelse för om man inte följer just den regeln utan hoppas att barnet blir gudfruktigt av mjölk också.

Om duvan finns det en rad legender. Det vanliga är att duvan är en god fågel (dvs i motsats till ond...). Själen skildras ofta som en snövit duva då den är ren och oskuldsfull.

Dör jag på sjön, du ljuva
kanske en kväll
flyger en snövit duva
hem till ditt tjäll
Då till ditt fönster ila,
min själ det är
som för en stund vill vila
i famn så kär

Det sägs, precis som i ovanstående rader, att en avliden människa, om hon varit god, kunde visa sig för sina efterlevande som en duva. Hade hon däremot varit ond var det fara värt att hon blev en korp-och som sådan visade man sig inte gärna för sina anhöriga. När en god människa dog kunde man se duvor på takåsen. Välkänd är ju också den gamla balladen om kung Erik och liten Karin. När den unge kungen satt Karin "i spiketunnan in" kommer två duvor för att hämta henne, varpå de genast blir tre. Vilken typ av fågel som hämtade unge kungen anar vi nästan-det är två korpar "från helvete" som hämtar honom. Så framställs alltså fåglar på olika sätt, oförskyllt förstås, i folktro och legender. Klok som en uggla, tjuvaktig som en skata, oansenlig som en sparv och andra talesätt har genom åren format vår uppfattning av våra befjädrade vänner. Har jag glömt något? Javisst! Hur var det nu, det där om södergöken? Tja, det finns flera varianter på det talesättet. Till exempel:

Norregök är sorgegök
Östergök är tröstergök
Södergök är dödergök
Västergök är bästergök.